Varför skriver jag det här just nu när allt bara handlar om att vänta på bebisen (KOM UT!!!)? Ger knappast en ärlig bild av mig i vanliga fall.
Nåväl.
Idag har jag haft på mig ljuslila mamma-tröja från H&M, sådan som man kan ha även när magen är mindre och brösten större (av mjölk) samt svarta mammamjukisbrallor från Mama (ärvda av min kusin) med ett inte så snyggt nyupptäckt hål i sömmen där bak.
Very tjusisch.
söndag 26 december 2010
lördag 18 december 2010
Dag 13 – Den här veckan
Den här veckan har varit full av frustration och väntan. I lördags natt var vi inne på Förlossningen med regelbundna värkar, barnmorskan bedömde att förlossningen var igång och att vi kunde komma tillbaka när jag inte längre orkade med mina värkar. Vid 08 på morgonen sa hon "Jag tror att det blir bebis på mitt pass." Det var i lördags för en vecka sedan.
I måndags var jag hos min barnmorska på MVC som sa "Det är ju igång, blir nog bebis inom några dagar. Kanske får jag förlösa dig på onsdag när jag är på Förlossningen?"
Nu är det lördag igen. Värkar kommer och går, endast magen består.
Jag är inställd på själva väntan, att man inte kan förvänta sig att en bebis kommer när man vill, men det är så sjukt jobbigt med alla falska alarm som kommer. Dessutom måste ju vi ha barnvakt till I, annars får jag föda barn utan J (och det vill varken han eller jag). Barnvakter finns inte i samma stad, tyvärr, varför vi behöver ha lite framförhållning. Sjukt irriterande att två gånger ringt hit folk som åkt långt för falskt alarm. Också enormt stressande.
Så, den här veckan har jag varit sur.
I måndags var jag hos min barnmorska på MVC som sa "Det är ju igång, blir nog bebis inom några dagar. Kanske får jag förlösa dig på onsdag när jag är på Förlossningen?"
Nu är det lördag igen. Värkar kommer och går, endast magen består.
Jag är inställd på själva väntan, att man inte kan förvänta sig att en bebis kommer när man vill, men det är så sjukt jobbigt med alla falska alarm som kommer. Dessutom måste ju vi ha barnvakt till I, annars får jag föda barn utan J (och det vill varken han eller jag). Barnvakter finns inte i samma stad, tyvärr, varför vi behöver ha lite framförhållning. Sjukt irriterande att två gånger ringt hit folk som åkt långt för falskt alarm. Också enormt stressande.
Så, den här veckan har jag varit sur.
onsdag 15 december 2010
Dag 12 – I min handväska
Jag har för tillfället en stor svart handväska från Tiger of Sweden. I den finns:
- Röd plånbok jag fick av J i julklapp för ett par år sedan.
- Telefonen, iPhone 3Gs, köpt för min första jourkompsersättning.
- Fodral till telefonen som jag aldrig använder.
- Liten necessär som oftast innehåller puder, läppglans x2 (färgat och ofärgat), hårsnodd, hårklämma och cerat.
- Elizabeth Ardens 8 hour cream
- Vattenflaska
- Halstabletter (Fishermans friend, de grönvita)
- Nässpray
- Stämgaffel
- Almanacka
- Pennor och post-it-lappar, i huvudsak från läkemedelsbolag.
- Näsdukar
- Fingervantar
- Ett fodral i A5-format som jag har mer eller mindre viktiga papper i, för tillfället min blodgruppering och garantin på den nya barnvagnen.
- Någon slags salmiakgodis, can´t live without it.
Tror det var allt. Lägger till mer om jag hittar något. :)
tisdag 7 december 2010
Dag 11 - Mina syskon
Jag har ett syskon - lillebror. Min lillebror är blott femton månader yngre än jag. Pappa säger att han alltid ville ha sex barn, och att mamma var med på det, men efter lillebror tog det ändå slut. Har viss förståelse, redan, för att man stannar efter två barn.
Nåväl, lillebror. Han har i 18 år drivit mig till vansinne. Jag har varit så fruktansvärt arg på honom när vi var tonåringar (och innan dess också) att jag minns hur det svarta vansinnet drabbade mig och slog ut allt annat. Kanske var det bra, att jag blev så rädd för mitt eget ursinne när jag var tonåring och slogs mot en som (tyvärr) var starkare än jag. Annars hade jag kanske varit en annan person nu.
Efter att jag flyttade från hemstaden, och lillebror senare också gjorde det, driver han mig sällan till vansinne. Möjligen om vi ska passa en tid tillsammans. Inte min brors starka sida. Nej, istället har han faktiskt, på riktigt, blivit en av mina bästa vänner. Vi bor inte i samma stad, men vi pratar med varann flera gånger per vecka, och min dotter älskar honom innerligt.
Dessutom är jag stolt över min lillebror. Han är musiker och klarar sig rätt bra i en av de värsta brancherna som finns. Han är kreativ och plikttrogen, inte en helt vanlig kombination. Ibland fattar jag inte hur han orkar hålla i, men det gör han, och det verkar löna sig.
Ett av de starkaste skälen till att jag vill ha fler än ett barn är min och lillebrors relation som vuxna. En sådan relation önskar jag mina barn.
Nåväl, lillebror. Han har i 18 år drivit mig till vansinne. Jag har varit så fruktansvärt arg på honom när vi var tonåringar (och innan dess också) att jag minns hur det svarta vansinnet drabbade mig och slog ut allt annat. Kanske var det bra, att jag blev så rädd för mitt eget ursinne när jag var tonåring och slogs mot en som (tyvärr) var starkare än jag. Annars hade jag kanske varit en annan person nu.
Efter att jag flyttade från hemstaden, och lillebror senare också gjorde det, driver han mig sällan till vansinne. Möjligen om vi ska passa en tid tillsammans. Inte min brors starka sida. Nej, istället har han faktiskt, på riktigt, blivit en av mina bästa vänner. Vi bor inte i samma stad, men vi pratar med varann flera gånger per vecka, och min dotter älskar honom innerligt.
Dessutom är jag stolt över min lillebror. Han är musiker och klarar sig rätt bra i en av de värsta brancherna som finns. Han är kreativ och plikttrogen, inte en helt vanlig kombination. Ibland fattar jag inte hur han orkar hålla i, men det gör han, och det verkar löna sig.
Ett av de starkaste skälen till att jag vill ha fler än ett barn är min och lillebrors relation som vuxna. En sådan relation önskar jag mina barn.
måndag 6 december 2010
Dag 09 - Min tro
En gång hade jag så bra formuleringar på vad min tro var. Jag skrev uppsatser i högstadiet och på gymnasiet om tro som gav mig fina betyg i svenska och religion. Jag hade en djupt intellektuell övertygelse på vad tro är. Och jag trodde verkligen, ett tag. När jag konfirmerade mig var jag helt övertygad om Gud och Jesus och hela faderutten.
Strax därefter fick jag insikt om varför jag aldrig kommer att vara aktivt kristen (i bemärkelsen aktiv inom någon kyrka). Skillnaden på mig och de andra i Kyrkans Unga var att jag trodde på Gud, de andra älskade Gud. Jag har aldrig någonsin fått något känslopåslag i samband med det jag definierade som tro. Den andra skillnaden var att det jag uppfattade som kristet (vara i första hand nära sina medmänniskor och hjälpa dem) inte alls delades av mina kristna vänner. För dem handlade gudstro i första hand om dyrkan och att Gud skulle hjälpa just dem.
Inget för mig. Hej då, Kyrkans Unga. Hej då, Gud och Jesus. Jag tror på kärleken till mina medmänniskor.
Missförstå mig inte, jag vet att alla inte är så. Jag har träffat många fantastiska kristna människor, inte minst min mamma och mina svärföräldrar. Jag uppfattar det som att de går till kyrkan för att där få styrkan att utföra kristna gärningar. Känner inga som gör så mycket för gamla och ensamma som de tre. I trons namn görs många fantastiska saker. Faktiskt.
Tro för mig idag är att erkänna för mig själv att det finns värden i livet som inte är faktiska. Tro är att få lite hjälp med att orka hjälpa andra människor. Tro är ett sätt för många människor att samlas.
Möjligen är det viktigaste jag tror på inte Gud eller kärleken mellan människor utan den tro jag hittade för inte så många år sedan. Tron på mig själv.
Strax därefter fick jag insikt om varför jag aldrig kommer att vara aktivt kristen (i bemärkelsen aktiv inom någon kyrka). Skillnaden på mig och de andra i Kyrkans Unga var att jag trodde på Gud, de andra älskade Gud. Jag har aldrig någonsin fått något känslopåslag i samband med det jag definierade som tro. Den andra skillnaden var att det jag uppfattade som kristet (vara i första hand nära sina medmänniskor och hjälpa dem) inte alls delades av mina kristna vänner. För dem handlade gudstro i första hand om dyrkan och att Gud skulle hjälpa just dem.
Inget för mig. Hej då, Kyrkans Unga. Hej då, Gud och Jesus. Jag tror på kärleken till mina medmänniskor.
Missförstå mig inte, jag vet att alla inte är så. Jag har träffat många fantastiska kristna människor, inte minst min mamma och mina svärföräldrar. Jag uppfattar det som att de går till kyrkan för att där få styrkan att utföra kristna gärningar. Känner inga som gör så mycket för gamla och ensamma som de tre. I trons namn görs många fantastiska saker. Faktiskt.
Tro för mig idag är att erkänna för mig själv att det finns värden i livet som inte är faktiska. Tro är att få lite hjälp med att orka hjälpa andra människor. Tro är ett sätt för många människor att samlas.
Möjligen är det viktigaste jag tror på inte Gud eller kärleken mellan människor utan den tro jag hittade för inte så många år sedan. Tron på mig själv.
torsdag 2 december 2010
Dag 08 – Ett ögonblick
Välja ett!? Det är ju omöjligt. Väljer det senaste som fick hjärtat att svälla.
Igår kom I uppkrypandes till mig i soffan, la armarna om mig och sa "I älskar mamma".
Människor som säger att man inte har barn för sin egen skull är inte kloka.
onsdag 1 december 2010
Dag 07 – Min bästa vän
Det här börjar bli löjligt. Har inte alla inlägg hittills handlat om hur mycket jag älskar min man? För, min bästa vän är J, självklart. Finns ingen annan som kommer i närheten.
Men, jag tycker själv att jag börjar bli tröttsam. Jag älskar J. Enough.
Jag har ingen bästis. Tänkte alldeles nu att det har jag aldrig haft heller. Det är nog inte helt sant, för Jossan var min bästa vän på högstadiet. Oj, vad många gånger jag suttit i hennes fåtölj och pratat om, mest, killarna i skolan. Vi pratade nog lite om andra saker också, har något svagt minne om att vi var väldigt djupa av oss.
Sedan dess har jag inte haft EN bästa vän, och det har jag inte nu heller. Jag har flera gånger varit del av en liten grupp nära vänner, men där inte en särskild har varit min bästa vän. Av alla personer jag tänker på nu bor jag inte längre i samma stad som en enda, vilket är tråkigt. Hade gärna bott närmre N och hela hennes stora familj, tex.
Jag har många gånger varit nära vän med killar och män. Eller, så har jag trott. För nästan alla gånger har det visat sig att vänskapen var från ett håll, från andra hållet kom det förälskelse. Det gör mig lite sorgsen, speciellt som det gör att jag gått miste om flera underbara män i mitt liv. Det gör också att jag nu drar mig för att komma en annan man än J nära.
Jag ser på Våra vänners liv och kan verkligen längta efter en sådan vänskap som de har. Tänk om jag hade kvar några av mina gamla godingar som träffades regelbundet för middag. Jag har haft det så, men det försvann ungefär samtidigt som det kom jobb, respektive och barn in i bilden.
Missförstå mig inte nu. Jag har många fina vänner, och det råder ingen brist på människor att äta middag eller ta ett glas med. Men bästisar har jag inte längre.
Men, jag tycker själv att jag börjar bli tröttsam. Jag älskar J. Enough.
Jag har ingen bästis. Tänkte alldeles nu att det har jag aldrig haft heller. Det är nog inte helt sant, för Jossan var min bästa vän på högstadiet. Oj, vad många gånger jag suttit i hennes fåtölj och pratat om, mest, killarna i skolan. Vi pratade nog lite om andra saker också, har något svagt minne om att vi var väldigt djupa av oss.
Sedan dess har jag inte haft EN bästa vän, och det har jag inte nu heller. Jag har flera gånger varit del av en liten grupp nära vänner, men där inte en särskild har varit min bästa vän. Av alla personer jag tänker på nu bor jag inte längre i samma stad som en enda, vilket är tråkigt. Hade gärna bott närmre N och hela hennes stora familj, tex.
Jag har många gånger varit nära vän med killar och män. Eller, så har jag trott. För nästan alla gånger har det visat sig att vänskapen var från ett håll, från andra hållet kom det förälskelse. Det gör mig lite sorgsen, speciellt som det gör att jag gått miste om flera underbara män i mitt liv. Det gör också att jag nu drar mig för att komma en annan man än J nära.
Jag ser på Våra vänners liv och kan verkligen längta efter en sådan vänskap som de har. Tänk om jag hade kvar några av mina gamla godingar som träffades regelbundet för middag. Jag har haft det så, men det försvann ungefär samtidigt som det kom jobb, respektive och barn in i bilden.
Missförstå mig inte nu. Jag har många fina vänner, och det råder ingen brist på människor att äta middag eller ta ett glas med. Men bästisar har jag inte längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
