Första och sista

Det är mycket av det just nu, första och sista. 

Sista föreläsningen på läkarprogrammet, sista grupparbetet, sista kliniska placeringen, men också sista julen utan barn, sista julen som student, sista julen som under 30. 

Första julpyntningen i nya lägenheten, första gången som gravid, första julknytkalaset med diskmaskin (!) och, såklart, första advent. 

Och, så vill jag bara göra en liten avbön. Det är romantiskt att vara gravid. I alla fall just nu. Jag och J är sådär snuskigt lyckliga, som man mest är i Hollywood. Vi har som plan att krama oss igenom november och december, och det är en strategi som fungerar riktigt, riktigt bra. 

Allhelgona

Som traditionen bjuder var det igår dags för min och J:s årliga allhelgonamiddag för våra familjer. Så otroligt mycket lättare det är att ha middag för 15 pers i en lägenhet på 111 kvm med diskmaskin än i en lägenhet på 55 kvm med litet kök utan diskmaskin! En till ugn hade inte skadat, men man kan inte få allt här i världen. 

Alla kom med så mycket saker, dessutom! Mamma och pappa kom med en extrasäng till arbetsrummet och med hur mycket andra grejer, mat och vackra blommor som helst. Frysen är nu i det närmaste knökfull med äppelmos, älgfärs och sej. Svärmor och svärfar hade med sig ett litet vackert sidobord, äppelmust, lingonsylt och ett babyskydd. Äldsta svågern hade med sig tre kassar med babykläder och en barnsäng. Dyre brodern hade med sig ett riktigt ställ till vårt elpiano, som sedan mamma erbjöd sig att ge oss i för tidig julklapp. Nu är vår lägenhet i det närmaste komplett med saker, och det är dessutom extrainrett för tillfället med många vackra blommor. Jag har det bra. Jäkligt bra.

Så till det viktigaste, menyn! 

Eftersom alla har långt att åka brukar vi vänta in alla med att servera snittar som förrätt. I år var det västerbottensnurror, tunnbrödsgrissini, crostini med tapenade, crostini med Boursin-ost och salta kex med brie och rooibos-persikomarmelad. Jag fattar inte grejen med västerbottensnurror, men varje år gör jag fler än förra året och tänker att de nog ska räcka väl. Ändå är fatet alltid tomt. Mysko, för det är verkligen små torra saker...

Till huvudrätt hade vi helstekt fläskfilé, potatisgratäng, rödvinssås och sallad. Det var verkligen gott, jag tyckte också det, men jag är samtidigt lite besviken. Det är inte roligt att satsa på så säkra kort, det måste vara lite mer sport. Egentligen var planen oxrullader med ansjovisfyllning, men eftersom jag inte orkat provlaga dem vågade jag inte satsa på det. Frågan är väl också om det nu är slut på mina högtravande försök att laga flashigt, orkade jag inte i år är det väl rätt tveksamt att jag ska orka nästa år, med nyligen påbörjad AT och bebis...

Efterrätten blev perfekt, en lagom lös crème brûlé med perfekt knäckigt täcke serverad med havtorn- och hallonsylt, garnerad med physalis. 

Och sedan självklart, i våra familjer, massor med kaffe, choklad och chips! 

Under tiden jag har skrivit det här inlägget har solen gått upp och jag tittar ut över en frostbiten skogsdunge. Sverige är vackert. Och jag är så lyckligt lottad. 

Narkosen söver mig totalt

En vecka på anestesiplaceringen avklarad, och det är väl egentligen inte sövande. Helt och hållet utmattande är en mer adekvat beskrivning. Jag går upp snortidigt, står eller går hela förmiddagen, slänger i mig lunchen och står resten av dagen. Jag pallar knappt, ärligt talat. Det är såklart mitt eget fel, jag måste ju inte stå kvar på op när narkosläkaren går och sätter sig i fikarummet, men jag vill så gärna lära mig så mycket som möjligt. Och jag gillar ju skarpt att vara på op, även om jag nu är på fel sida skynket. Har sett ett par snitt, och det är riktigt, riktigt mäktigt. Riktigt mäktigt. Undrar om det är gyn som är grejen för mig? Man vet aldrig. Orsa kompani lovar inget bestämt.

J är tillbaka efter konferensen, och även om han nu sitter bredvid mig i soffan genomförkyld (och har förkylningssnarkat hela natten) är det underbart att ha honom tillbaka hos mig och Bert-Britt. Jag har sagt det förr, och jag lär säga det igen - det är inte så att jag inte klarar mig utan J, det är det att allt är så mycket bättre när han är med. Dessutom är jag extra stolt över honom eftersom han just har vunnit ett väldigt fint pris, som är få förunnat. (som dessutom ger honom extra kosing, tjoho)

Och! Stora grejer - J kunde igår känna den första sparken! Jag har ju känt sparkar länge, men J har inte kunnat känna dem på utsidan. Att han nu kan vara med och känna vad som händer i magen gör både mig och honom överlyckliga. 

Kärlek

"Han tycker att vi ska skiljas nu, när han är dålig, så att jag ska slippa ta hand om honom. Men hur skulle jag kunna göra det? Vi har talat med varandra varje dag i 60 år, i 60 underbara år."

Juno

the right person will still think the sun shines out your ass

Vad lite solsken kan göra

Har haft en underbar helg och en fantastisk söndag. Middag hos S och Li, lägenhetsvisning (inte för egen del), häng med L och Tant M, sömnad, sjungning, restaurang, 25-årskalas, söndagspromenad, låååångt fika utomhus med fina vänner, söndagsshopping, god mat på balkongen, blomplantering, solsting och kärlek.

Surdegsfiaskot är som bortblåst och livet leker.

Sju gyllene regler

Jag är så otroligt självgod. Jag är så självgod att jag läser självhjälpsböcker för att inse hur bra jag redan är, eftersom jag inte behöver någon hjälp. Den enda hjälp jag behöver är att bli av med min narcissistiska personlighetsstörning...

Sju gyllene regler för en lycklig kärleksrelation hittade jag när jag hade tråkigare än vanligt på Psyk. Självgod som jag är ville jag kolla hur många av dessa regler jag och J redan efterlever. Svaret är: ALLA!

Moahahahaha, jag och J kommer att leva lyckliga resten av livet!

För det har John Gottman sagt.

For the record

Såhär tror jag:

Liverpool - Roma i final, Liverpool vinner!

Såhär tror J:

Liverpool - Man U i final, Man U vinner!

1 poäng för varje rätt lag i final, 1 poäng för att plocka vinnaren. Vid lika poäng avgör vinnande lag.

Priset är hemligt.

Halsband från J och de stackars blommor som överlevt sedan helgen

Döden, döden, döden

Är en vecka med hemsjukvården nu. Det berör mig på ett nytt sätt. Jag har redan varit med tillräckligt många gånger när patienter får besked om att deras sjukdom inte går att behandla för att ha utvecklat någon slags hård hud. Självklart blir jag tagen av människor i sorg, men när jag har mina sjukhuskläder att gömma mig i är jag först och främst läkare (läkarstudent), inte Fru K. Och det är bra, jag kan då göra så bra för patienter och anhöriga som möjligt, utan att gå in i mina egna känslor och beteenden.

Idag var det annorlunda. Med hemsjukvården möter man patienten i sitt hem, omgiven av sina anhöriga. När jag ser ett cancerbesked väl sjunka in tänker jag inte som en läkare, utan som en blivande dödssjuk eller anhörig till en sådan.

Kan inte ens föreställa mig hur det är att få reda på att ens partner sedan 50 år tillbaka aldrig mer kommer att bli frisk utan tvärtom tyna bort i smärta och illamående.

Utan J är jag inte halv, utan inget.

Herr J är kärleksfull

- Nej, men usch, vad bra vi har det! Allt man behöver i sitt liv är ju en redig kvinna!

Herr J, du är uppenbarligen inte ensam!

Ett annat argument i debatten är att kvinnors och mäns hjärnor fungerar på olika sätt. Kvinnor sägs vara mer omsorgsinriktade och ha större simultankapacitet, och det är därför lättare för dem att hålla koll på att allt runt familjen fungerar. Något som till exempel Gunilla Bergenstens man Magnus brukar hänvisa till, berättar hon i sin bok.

- Det där håller inte som ursäkt. Hjärnorna må vara olika, men det är uppenbart att män kan klara av en avancerad logistik i många and­ra situationer - på sina jobb, eller när det gäller fritidsintressen. De glömmer att köpa mjölk, men de kommer ihåg vem som lade den sista straffen i VM för fem år sedan.

Ur dagens DN

Alla hjärtans dag

Herr J är redan en tvättäkta forskare

Herr J har bara varit doktorand i knappt två veckor, och han är redan rena karikatyren av en disträ forskare. Igår glömde han att laga mat (trots att vi hade bestämt att han skulle laga mat, eftersom jag annars inte skulle hinna få något att äta), inatt pratade han så högt och förvirrat i sömnen att han väckte mig och idag sa han kl 16 att han skulle vara hemma kl 17, och kom hem kl 18. Då kom han också hem till en trött, stressad och ARG fru som skalade potatis i vredesmod.

Herr J: ACTIVATE! :)

Annars har det varit en konstig dag idag. Jag tyckte inte att jag kunde någonting. Det är svårt att tolka små barns andningsljud, jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad impetigo heter på svenska, jag stack mig på en nål (innan) jag skulle lägga en ledningsanestesi för att skära i en böld på ett finger, jag glömde att titta i öronen på ett barn med förkylningssymtom, allt gick dåligt.

Samtidigt fick jag så oerhört mycket beröm av min handledare och massa andra på vårdcentralen. Min handledare gav mig full pott på alla kriterier i sin bedömning, och skrev till "Mycket bra! Hur ska jag göra för att få henne hit som AT-doktor?". Han propsade hårt på att jag skulle skita i sommarjobbet jag tackat ja till för att arbeta på hans vårdcentral istället.

Konstig dag. Men mycket, mycket bra.

Weekend from heaven

Jag och J har varit på mini-semester och haft det underbart. Helt och hållet utan undantag. Strålande solsken, champagne, bubbelpool, bastu, långa promenader, god mat, hav och massa kärlek. Vad bra jag har det.

En stor sak hände mig igår, som inledning på helgen. Jag stod i duschen och insåg plötsligt att jag inte hade ont. Förvånad kände jag efter riktigt ordentligt, och inte ens då, när jag riktigt kände efter, hade jag ont. I just den ställningen, i just det ögonblicket var jag helt smärtfri. För första gången på 8 ½ år.

Lycka.

7 år

Idag är det 7 år sedan min och J:s första kyss. 7 år. På de 7 åren har vi tillsammans hunnit flytta ihop, flytta isär, flytta ihop igen i ny stad, förlova oss, flytta in i nuvarande lägenheten, gifta oss, bli mycket tjockare, slutföra en utbildning (J), komma närmre än någonsin slutet på en utbildning (K) och ha det bra.

Att jag och J har det så bra är inte bara skicklighet och tålamod utan också en hel del tur. Vilken tur jag har som älskar en sådan bra man, och vilken tur jag har att en sådan bra man älskar mig.

Vi småfirade igår med bubbel och god mat, men lite mer firande blir det nästa helg (post tenta) när vi ska åka iväg och ha det gott på hotell.

J åkte imorse iväg till sitt föräldrahem för att ha släktgrej, som vanligt den femte januari, och jag sitter hemma alldeles själv med gamla tentor, föreläsningskompendier och anteckningar. Jag är inte bitter. Tror jag.