Vaggan

Första och sista

Det är mycket av det just nu, första och sista. 

Sista föreläsningen på läkarprogrammet, sista grupparbetet, sista kliniska placeringen, men också sista julen utan barn, sista julen som student, sista julen som under 30. 

Första julpyntningen i nya lägenheten, första gången som gravid, första julknytkalaset med diskmaskin (!) och, såklart, första advent. 

Och, så vill jag bara göra en liten avbön. Det är romantiskt att vara gravid. I alla fall just nu. Jag och J är sådär snuskigt lyckliga, som man mest är i Hollywood. Vi har som plan att krama oss igenom november och december, och det är en strategi som fungerar riktigt, riktigt bra. 

Det har aldrig varit så nära som nu

Mindre än 2 månader kvar till examen. Mindre än 3 månader kvar till förlossning. 

Hoppas det går, hoppas det går, hoppas det går, hoppas det går!

Bebiskläder i överflöd

Just nu badar lägenheten i nytvättade bebiskläder. Dels har jag och J köpt lite själva, och dels har vi fått flera kassar i stl 50-68 med kläder som Bert-Britts två pojkkusiner har haft. Tyvärr hittade jag fullt med pälsängrar i en av påsarna, vilket innebar att jag bokade tvättstugan fortare än kvickt. Så, nu är hela matbordet fullt av pyttesmå kläder, vilket innebär att jag måste ta tag i det där med att sortera fortare än jag hade tänkt. Och J är bortrest hela veckan, så jag kan inte räkna med något stöd därifrån. 

Jag har nu på morgonen delat upp kläderna i olika högar. En hög för det vi har köpt, en för det jag tror att vi vill använda, en med sådant jag ska lämna tillbaka och en med osäkert. För jag vet ju inte vad vi behöver. Dessutom är det så svårt att välja kläder som är könsneutrala, när jag bara ser kläderna framför mig på ursprungsägarna M och K. 

Jag tänker mig att vi bara behöver grejer för de första två veckorna, eller så. Något att ta hem bebisen i från BB och så att vi klarar oss den absolut första tiden. Sedan får vi lösa det efter hand. 

Men, vad behöver vi egentligen? Kan inte ni erfarna människor ge mig lite tips? 

Bebiskläder

Nu har jag och J inhandlat de första bebiskläderna. Det är stort. Och de är väldigt fina. Och helt klart onödigt dyra. 

Filt

Strumpor

Body

(Och så lite mer som jag inte hittar bilder på nu, och är för lat för att ta fram kameran och fota.)

I de fina barnklädesaffärerna i Göteborg (tack, Hannahbejb!) insåg vi båda två hur otroligt lite vi vet om vad vi kommer att behöva. Barnet måste ju tex ha ytterkläder... Och täcke till barnsängen. Och massa annat som varken jag eller J har koll på. Jag tänkte (innan min förlossningsplacering) att det är lugnt, jag har gott om tid på mig att kolla upp / köpa vad vi behöver efter min examen. Nu har jag sett alltför många helt normala graviditeter som förlöses i vecka 36 för att vara helt lugn. Ska nog inte vara helt oförberedd. 

Magen

Var hos barnmorskan igår, och allt är så normalt! :) Fast jag blev inte störd på det den här gången, för jag tror faktiskt också att allt är normalt nu. Det känns så, på något vis. 

Jag känner tyvärr också ligamentsmärtor och helt klart början till foglossning. Det hade jag gärna varit utan, men än så länge gör det mest att jag går rätt långsamt. Smärtan kan jag än så länge leva med utan större problem. 

E bor hos mig och J nu, när hon går en kurs här på stora sjukhuset. Hon ska sitt andra barn bara en dag före mig, så vi är väldigt lika mycket gravida. Fast det finns en stor skillnad. På henne finns det inget som helst tvivel att hon är gravid. Magen står rakt ut från hennes lilla kropp. På min lite större kropp syns det knappt, fortfarande. Och jag vet, jag vet, det är ju bra att jag inte går upp nästan något alls, och bra att jag fortfarande kan vara utan mammabyxor, och bra att jag inte har svullna händer och fötter, och bra, bra, bra. 

Det vore ändå lite skoj om folk kunde slippa gissa. 

Sparkar

Nu sparkar Bert-Britt så att datorn (som ligger på min mage) hoppar till. Men när någon annan ska känna på magen ligger BB still och myser. Dålig stil, BB, man ska vara artig mot andra! En ordentlig spark kan du väl kosta på morbror G som kommer i eftermiddag? Spara dig tills dess, söting. 

Mascarabesvikelse

Ni vet den där underbara känslan när man, trots att man inte kan tro att den gamla verkligen är för gammal, öppnar en ny mascara, applicerar den på ögonfransarna och plötsligt får mycket längre och vackrare ögonfransar än igår? Den uteblev imorse, med min splitter nya Maybelline-mascara. Så går det när man i en begränsad budget måste överge sitt favoritmärke och gå tillbaka till de märken man upptäckte i högstadiet. Maybelline, IsaDora, L'Oreal. Snyft. Jag vill tillbaka till Clinique, Lancôme och ännu mer Clinique. 

Nu strax nytt besök till barnmorskan. Låt mig gissa hur det samtalet kommer att gå: 

-Hur är det nu?

-Jo, tack, det är väl bra! Jag går ju inte upp något i vikt, förstås.

-Men det är helt normalt.

-Och så märker jag att jag är mer lättblödande än tidigare, får lättare stora blåmärken och blöder mer i tandköttet.

-Men det är helt normalt.

-Och så är jag ju trött, förstås.

-Men det är helt normalt.

-Och så hoppas jag att jag har bra blodtryck och blodsocker.

-Men allt är ju helt normalt med dig, jag vet inte om vi ska ta några prover. Kanske nästa gång?

-Tack så jävla mycket då!

-Ha det bra till nästa gång!

Roliga barn

T sa i lördags att jag och J kommer att få så roliga barn. I wish! Jag har funderat på vad jag önskar att vårt barn ska få för egenskaper, och jag tror faktiskt att rolig ligger rätt högt upp på listan. Omtänksam ligger också högt upp. Men, självklart önskar jag mest av allt att vårt barn blir mycket vackrare och smartare än sina föräldrar! :) 

I fredags köpte vi en barnvagn, med ekonomisk hjälp från min dyra moder. Vi har kollat på lite olika, men båda tycker bäst om BRIO Sing. Och, ja, ja, Bugaboo är så mycket bättre på alla sätt och vis, men varken jag eller J gillar den. Eller så gillar vi bara inte att alla våra vänner har köpt den... 

Narkosen söver mig totalt

En vecka på anestesiplaceringen avklarad, och det är väl egentligen inte sövande. Helt och hållet utmattande är en mer adekvat beskrivning. Jag går upp snortidigt, står eller går hela förmiddagen, slänger i mig lunchen och står resten av dagen. Jag pallar knappt, ärligt talat. Det är såklart mitt eget fel, jag måste ju inte stå kvar på op när narkosläkaren går och sätter sig i fikarummet, men jag vill så gärna lära mig så mycket som möjligt. Och jag gillar ju skarpt att vara på op, även om jag nu är på fel sida skynket. Har sett ett par snitt, och det är riktigt, riktigt mäktigt. Riktigt mäktigt. Undrar om det är gyn som är grejen för mig? Man vet aldrig. Orsa kompani lovar inget bestämt.

J är tillbaka efter konferensen, och även om han nu sitter bredvid mig i soffan genomförkyld (och har förkylningssnarkat hela natten) är det underbart att ha honom tillbaka hos mig och Bert-Britt. Jag har sagt det förr, och jag lär säga det igen - det är inte så att jag inte klarar mig utan J, det är det att allt är så mycket bättre när han är med. Dessutom är jag extra stolt över honom eftersom han just har vunnit ett väldigt fint pris, som är få förunnat. (som dessutom ger honom extra kosing, tjoho)

Och! Stora grejer - J kunde igår känna den första sparken! Jag har ju känt sparkar länge, men J har inte kunnat känna dem på utsidan. Att han nu kan vara med och känna vad som händer i magen gör både mig och honom överlyckliga. 

Det är inte rimligt längre.

Nej, Bert-Britt, nu orkar jag inte längre. Jag har blivit precis som alla de där hemska gravida kvinnorna som lever i ständig beredskap för att någon ska lura i dem något farligt att äta. Jag tar rätt väl hand om dig, och mig, lilla B, oavsett matpanik. 

Idag gick det för långt när jag stod och skulle välja lunchbaguette och insåg att INGEN var säker att äta. Rostbiff, brieost och rökt lax gick ju bort direkt, precis som den med fetaost och oliver (tänk om de inte använt pastöriserad fetaost?), den med rökt skinka (säkert vakuumförpackad och ger ökad risk för hjärntumör), den med skagensallad (tänk om de har hackat i lite rökt lax?), den med majonnäs (rå äggula, farligt, farligt) och samtliga med sallad (kanske inte är sköljd ordentligt). Plötsligt fanns det inget för mig att äta (och svält är inte heller bra när man är gravid, I tell you). Löste det genom att tvinga baguetteförsäljaren att springa iväg till köket och kolla upp vad som är i skagenröran (ingen lax) och trotsade rädslan för sallad och majonnäs. 

Så nu får det vara slut, Bert-Britt, det här har passerat rimlighetens gräns. Nu är det dags att uppleva den riktiga verkligheten, där saker ibland är farliga. 

Och nu pratar jag förstås om verkligheten där det inte finns alkohol, rökning, rått kött, ädelostar och rökt fisk...

Gynföreläsningar

Kanske inte var helt taktiskt rätt att vara gravid samtidigt som jag läser gyn och barn... Eller, hittills har det gått fint, jag är nämligen helt och hållet inställd på att inte se min sista termin som utökad föräldrautbildning och mödravård. Jag är mycket glad och stolt över att jag är gravid, men jag är inte bara det. Min idé är att jag, samtidigt som jag är gravid, skulle kunna bry mig om sådant som inte direkt rör mig och min kropp. Då tänker jag tex på den lilla detaljen framtida yrkesverksamhet...

Det har tyvärr flera (och då i huvudsak sådana jag aldrig någonsin skulle diskutera eventuella personliga rädslor och farhågor med) mycket svårt att tro på. Under föreläsning om förlossning: "höhö, blir du rädd nu, eller?!?". Under föreläsning om graviditetskomplikationer: "Höhö, tror du att det räcker med 3 kg i perifera ödem?!?". Ehh... 

Nåväl, bortsett från några puckade kursare har jag det väldigt trevligt på dagarna! Det ÄR skitintressant med gynekologi och obstretik! Jag tror verkligen att jag skulle tycka det även utan mitt nuvarande egenintresse. Hoppas, hoppas, att det är en kul placering, så att jag inte än en gång får erfara att det jag är mest intresserad av teoretiskt är pest och pina i praktiken!

Bra dag

Idag känner jag mig stark! Stark i tanken och stark i sinnet. Jag mår bra, jag är bra, jag har det bra. Det är roligt på jobbet, jag är inte dödstrött längre, jag kräks inte längre och J är underbar. Det händer så mycket positiva saker omkring mig att jag får lust och ork att packa flyttlådor. 

Egentligen är nog allt som vanligt omkring mig. Det är i mig det är annorlunda. Jag känner mig lugn och trygg i att allt kommer att ordna sig för mig, för oss, för dig. 

Apropå mitt förra inlägg, kolla in det här! Jag är uppenbarligen inte ensam om att tycka som jag gör. 

Människor och magen

Jahapp, idag hände det för första gången. En människa jag har pratat med EN gång klappade mig på magen (som visserligen är större än normalt, men inte så stor att det är uppenbart att jag är gravid) och frågade när jag ska ha. Hon visste att jag var gravid, eftersom hon var med mitt i natten när jag som jour nästan kräktes vid inspektion av en spypåse med en patients blodiga kräkningar i. Och jag tar egentligen inte illa upp, för det var verkligen i allra mesta välvilja från hennes sida. 

Men jag förstår inte hur människor kan med. Hur kan man få för sig att det plötsligt är socialt accepterat att ta på någon annans mage? Jag skulle aldrig göra det - och har heller inte gjort det. Enda gången jag som privatperson har tallat på någon annans gravida mage är när vederbörande själv har erbjudit mig att känna på sparkar.

Så hör vad jag säger: Låt min mage vara ifred! Den bör enbart kännas på av mig, Herr J och eventuella barnmorskor och läkare. Okej?

Falskt alarm

Ingen lunginflammation på ingående. Gött. Har ingen feber, men ont i örat, täppt i näsan, nyser, hostar och producerar ofantliga mängder snor. Bläääääää! 

Jag har drömt en hemsk dröm inatt, som inte har lämnat mig i fred, utan återkommit gång på gång under hela natten. En sådan dröm, som bygger på en äkta rädsla och inte något som jag kunde slå ifrån mig när jag vaknade. Jag har drömt att barnet ska dö i magen, att nästa ultraljud ska visa på en vag massa som inte rör på sig. Såg fem minuter på Cityakuten igår och lyckades pricka in precis de fem minuter där Carter och Kem är på ultraljud strax före förlossningen och får reda på att barnet är dött.  Behöver ju inte precis doktorera på drömtydning för att förstå att det är därifrån drömmen kommer, men det skrämde livet ur mig inatt.

J är cool, han, han säger att Bert-Britt är en överlevare, eftersom han-hon har våra gener. Och det klänger jag mig fast vid idag. 

Det var en sådan enorm känsla på det första ultraljudet, i vecka 12! Dels för att det verkligen var ett levande foster, som vinkade åt oss, dels för att det bara var ett (!) och dels för att det låg i livmodern och ingen annanstans. Och för att det var VÅRT barn som visades på skärmen, inte något från en film, eller i en föreläsningssal.