Igår var det helt oljuvligt, I skrek konstant om hon inte fick amma, hade sannolikt ont i magen (för att hon ammade hela tiden, kanske) och vägrade sova. J var borta hela dagen och jag och I grät ikapp. Jag grät för att jag inte kunde göra något åt lilla I:s gråt och sannolikt av pur utmattning. Mitt logiska jag kunde se att hon ändå mådde bra och att det nog inte var någon fara på färde, men mamma-jag och hormon-jag var brutalt orolig för att det var något allvarligt fel på lilla I.
Jag vet, jag vet, det ÄR såhär... Och varken I eller jag mår något dåligt idag. Men ändå. Utmattning.
4 kommentarer:
Vad skönt att du fått sova! Mindre psykbryt av typen du beskriver känner jag också igen. All pepp till dig! Kram
Det lilla barnet brås på sin mamma! Har upplevt detta med en viss dam för snart 30 år sedan:)! Som Du väl har märkt så går det över!!!:)
Puss från Mamma
Hanna: Tack för stödet! Igår kändes det som om det kommer vara såhär varje dag i de dryga sex månader jag ska vara hemma med henne, men så kommer en sådan bra natt och dag som idag och då inser jag att det nog kommer att stabilisera sig till slut. Kram!
Mamma: Hehe, hon brås på sin mamma - precis som jag gör! Stackar'n, hon har ingen chans att inte bli precis som du och jag...
Sämre kan hon brås på! Du vet vad mormor brukade säga: Vi är ju....
Puss
Skicka en kommentar