lördag 30 augusti 2008

Barack del II

Tänk, att det visade sig att det var rätt konstruktivt i alla fall! J fick dåligt samvete för att han slöat, jag fick dåligt samvete för att jag lagt all skuld på J, och plötsligt hade vi packat ihop halva köket (nåja) och båda våra stora förråd i källaren. Med den här takten kommer vi ju lätt att hinna klart till nästa helg. 
Nackdelen med att packa så mycket var tyvärr mitt lilla ryggskott som dök upp, vilket innebar att den inplanerade bion helt fick ryka. Ni som tror att man ska vila när man har ont i ryggen har fel, men det är betydligt bättre att gå och lägga sig tidigt än att sitta ner i två och en halv timma. 
Speciellt när det var tråk-Arn på tapeten. J, som gillade första filmen, var rejält uttråkad. 
Nu är vi på väg till Karlstad, ska hälsa på lilla (inte så lilla längre) familjen B-G. I love my mobila bredband!!!

fredag 29 augusti 2008

Barack

Herr J har gått hem tidigare från jobbet för att vi tillsammans ska kunna packa flyttlådor på löpande band. Han har varit hemma en timma, jag en halvtimma. Inte en låda har packats. 
J tittar istället på Barack Obamas tal. 
Jag sitter här i tyst vägran att påpeka att han inte packar, och därför packar inte heller jag. 
Konstruktivt? Nja...

torsdag 28 augusti 2008

Affektlabilitet

Pendlar mellan total harmonisk lycka och största förtvivlan. Hela tiden. 
Som när jag överlycklig av allt fint beröm gick hem från sommarjobbet i fredags och väl hemma började storgråta över det övermäktiga att packa inför flytten. 
Eller, som imorse i bilen, då Hillary Clintons tal om att rösta som en röst på Barack Obama fick stora tårar att trilla ner för min kind för att blott 15 minuter senare lyckligt känna att Bert-Britt rör på sig i magen. 
Och nu sitter jag här igen framför datorn och lipar till Dolly Parton, Linda Ronstadt och Emmylou Harris samtidigt som jag längtar brutalt till att Herr J ska komma hem från jobbresan. 

tisdag 26 augusti 2008

Resultatet av skogsutflykten

Matorgasm:


Mycket liten, men ack så värdefull, burk lingonsylt - kokt av Fru K.

Gynföreläsningar

Kanske inte var helt taktiskt rätt att vara gravid samtidigt som jag läser gyn och barn... Eller, hittills har det gått fint, jag är nämligen helt och hållet inställd på att inte se min sista termin som utökad föräldrautbildning och mödravård. Jag är mycket glad och stolt över att jag är gravid, men jag är inte bara det. Min idé är att jag, samtidigt som jag är gravid, skulle kunna bry mig om sådant som inte direkt rör mig och min kropp. Då tänker jag tex på den lilla detaljen framtida yrkesverksamhet...
Det har tyvärr flera (och då i huvudsak sådana jag aldrig någonsin skulle diskutera eventuella personliga rädslor och farhågor med) mycket svårt att tro på. Under föreläsning om förlossning: "höhö, blir du rädd nu, eller?!?". Under föreläsning om graviditetskomplikationer: "Höhö, tror du att det räcker med 3 kg i perifera ödem?!?". Ehh... 
Nåväl, bortsett från några puckade kursare har jag det väldigt trevligt på dagarna! Det ÄR skitintressant med gynekologi och obstretik! Jag tror verkligen att jag skulle tycka det även utan mitt nuvarande egenintresse. Hoppas, hoppas, att det är en kul placering, så att jag inte än en gång får erfara att det jag är mest intresserad av teoretiskt är pest och pina i praktiken!

måndag 25 augusti 2008

Till skogs med Herr J och svärfar

Upprop

Alldeles snart är det upprop - och det sjuka är att jag längtar... 

lördag 23 augusti 2008

Tjusigt bloggande


Jag, Bert-Britt och datorn sitter vid en sjö i Dalarna och bloggar. Det är betydligt tjusigare omgivningar än där jag normalt sitter och bloggar, hemma framför en vit vägg. Anledningen till att det går så utmärkt att blogga utomhus är vår nya fina dator (MacBook) och vårt nya fina mobila bredband från Telia. Det funkar så otroligt bra! 

Anledningen till att jag är i Dalarna är en helt annan. Herr J håller föreläsning och jag håller sällskap. J hade lååååångt att köra idag, och eftersom jag är fri och ledig följde jag med. När vi ändå är i rätt (fel?) del av Sverige passar vi på att ta en sväng till Herr J: föräldrar. 
Nu sitter jag alltså sysslolös (om nu inte bloggande är en syssla, förstås) i en fantastisk omgivning med sjöutsikt och njuter av livet. Har besök av en geting då och då, men vi har hittills lyckats leva sida vid sida utan att störa varann. 
Stör gör möjligen horderna av pensionärer som traskar förbi, pratandes högt (för att alla döva också ska höra... ) på dalmål. 
Detta är en sådan där härlig helg, mellan allvar och allvar. Sommarjobbet är avslutat och min sista (!) termin börjar på måndag. Jag vet var jag ska vara på måndag, och jag har papper och penna. Det är allt jag behöver förbereda mig. Idag och imorgon är fria dagar, som bara ägnas -  och ska ägnas - åt att ha det gott. 

torsdag 21 augusti 2008

Bra dag

Idag känner jag mig stark! Stark i tanken och stark i sinnet. Jag mår bra, jag är bra, jag har det bra. Det är roligt på jobbet, jag är inte dödstrött längre, jag kräks inte längre och J är underbar. Det händer så mycket positiva saker omkring mig att jag får lust och ork att packa flyttlådor. 

Egentligen är nog allt som vanligt omkring mig. Det är i mig det är annorlunda. Jag känner mig lugn och trygg i att allt kommer att ordna sig för mig, för oss, för dig. 

Apropå mitt förra inlägg, kolla in det här! Jag är uppenbarligen inte ensam om att tycka som jag gör. 

onsdag 20 augusti 2008

Människor och magen

Jahapp, idag hände det för första gången. En människa jag har pratat med EN gång klappade mig på magen (som visserligen är större än normalt, men inte så stor att det är uppenbart att jag är gravid) och frågade när jag ska ha. Hon visste att jag var gravid, eftersom hon var med mitt i natten när jag som jour nästan kräktes vid inspektion av en spypåse med en patients blodiga kräkningar i. Och jag tar egentligen inte illa upp, för det var verkligen i allra mesta välvilja från hennes sida. 
Men jag förstår inte hur människor kan med. Hur kan man få för sig att det plötsligt är socialt accepterat att ta på någon annans mage? Jag skulle aldrig göra det - och har heller inte gjort det. Enda gången jag som privatperson har tallat på någon annans gravida mage är när vederbörande själv har erbjudit mig att känna på sparkar.
Så hör vad jag säger: Låt min mage vara ifred! Den bör enbart kännas på av mig, Herr J och eventuella barnmorskor och läkare. Okej?

tisdag 19 augusti 2008

Kärlek

"Han tycker att vi ska skiljas nu, när han är dålig, så att jag ska slippa ta hand om honom. Men hur skulle jag kunna göra det? Vi har talat med varandra varje dag i 60 år, i 60 underbara år."

måndag 18 augusti 2008

Första dagen - igen

Första dagen tillbaka på jobbet efter att ha varit däckad av förkylning sedan förra måndagen. Jag har haft sådan bra koll på sistone, på jobbet, haft koll på mina patienter,  hur allting fungerar och vem man ska fråga när det inte fungerar. 
Det är puts väck.
Idag var det alltså en vecka sedan jag var där senast, och tro det eller ej - det hade hänt massa saker sedan sist. Som jag inte hade koll på. Min överläkare kom tillbaka efter 5 veckors semester och hade inte koll på någon eller någonting. Dessutom var det stor flyttkarusell när allt öppnade igen efter sommaren - vilket på något konstigt sätt innebar att jag var ensam underläkare på en dubbelt så stor avdelning (vilket innebär dubbelt så många patienter). 
Självklart helt utan stöd från min överläkare, som när han insåg hur jobbigt det var att han inte visste något om någon patient hanterade det genom att sätta sig bredvid mig och prata om sin semester, samtidigt som jag försökte ringa konsulter, skriva daganteckningar, ordinera och kolla provsvar.
Inte världens bästa dag på jobbet. Fast med en liten guldkant - min överläkare hade idag ännu sämre koll än jag... 

lördag 16 augusti 2008

Juno

the right person will still think the sun shines out your ass

En dag som underläkare på avdelning

06:35: Klockan ringer, jag mår illa, jag går upp.

06:50: J gör frukost åt mig som jag äter framför Alla älskar Raymond

07:30: Första kräkningen för dagen.

07:40: Sista kräkningen för dagen.

07:45: J skjutsar mig till jobbet, eftersom jag återigen misslyckats med försöket att cykla till jobbet trots mage i uppror.

07:55: Byter om till tjusig vit pyjamas med fickor fulla av pennor, spatlar, stetoskop, personsökare, anteckningar, jourschema, lappar med viktiga "kom-ihåg" (som tex "såhär fyller man i en ny Apodos", "såhär behandlar man urinvägsinfektion hos kvinnor enligt senaste rönen", osv) och anteckningsblock.

08:05: Morgonmöte med alla läkare och vårdenhetschefen. Inte så spännande att man inte kan hålla sig, precis, att lyssna till hur överläkarna gör upp vem som ska springa på konsulter på huset osv. Jourrapport, när avgående jour rapporterar om natten, kan vara spännande, beroende på hur den bygger upp spänningen. "Kom kirurgen och bedömde patienten efter att jag hade gått hem?" "Gick det att sätta nål så att patienten kunde få dropp?" "Visade datortomografin något?"

08:30: Börjar röntgenronden: alla läkare småjoggar över hela stora sjukhuset till Röntgenkliniken, slår sig ner i ett mörkt rum utan morgonens ack så viktiga andra kopp kaffe och småslumrar när röntgenläkaren visar upp alla röntgenbilder som tagits, och som vi redan har sett svaret på och behandlat patienten efter. Men, ibland händer det något spännande, en erfaren röntgenläkare ändrar plötsligt ett utlåtande en yngre läkare gjort, och allt ställs på ända. "Det här är inte infiltrat, se här hur det... "

09:00: Ronden börjar tillsammans med överläkare och ansvarig sjuksköterska. Då har i bästa fall jag hunnit ta reda på om det finns nya provsvar och om någon patient är så dålig att den måste bedömas innan ronden. Även om allt annat jag gör på en dag är precis som i Cityakuten eller Scrubs måste jag göra er besvikna - ronden innehåller i princip inget svansande bakom en överläkare. På vissa kliniker gör det fortfarande det, men inte där jag är nu. Jag, överläkaren och sköterskan sitter ner på en trång expedition framför en dator och går igenom vad som har hänt med patienterna sedan igår, vad som är planering inför idag och hur länge patienten sannolikt behöver vård av oss. Jag berättar hur patienten mådde igår, vad den eller den undersökningen visade, vad den eller den konsulten sa, föreslår fortsatt behandling / handläggande och skriver sedan snällt upp vad överläkaren bestämmer för att sedan ägna dagen åt att utföra detta. 

09:30: Går jag, och ibland överläkaren, runt till patienterna. Vi pratar med dem, undersöker dem om det behövs och bestämmer gemensamt (alltså, överläkaren bestämmer, jag utför) om något ytterligare behöver göras under dagen.

10.00: Kaffe. Läkarna fikar nästan alltid med enbart andra läkare, eftersom sköterskor och undersköterskor redan är färdigfikade innan vi hinner dit. 

10:15: Dagens, i huvudsak administrativa, arbete börjar: Jag gör daganteckningar, skriver remisser, skriver in eller ut patienter, söker i gamla journaler, kollar upp provsvar, mm. 

12.00 (i bästa fall, för då är jag så hungrig att jag kan äta upp min underläkarkollega som delar rum med mig): Lunch i personalrummet tillsammans med alla andra som har lunchlåda med sig. Inget spring till sjukhusrestaurangen inte, det har vi underläkare inte tid med på en halvtimma...

12.30: Mer av samma arbete som efter ronden. 
Ibland dyker det upp en mottagningspatient, så att jag springer iväg till mottagningen och träffar en patient där. 
Ibland kommer det en ny patient som jag måste skriva in (prata med, undersöka, ta reda på gammal journal, diktera inskrivningsanteckning, göra läkemedelslista, osv). 
Ibland kommer det en konsult från en annan klinik (kirurg, kardiolog, ortoped, osv) som undersöker patienten, och då brukar jag försöka hinna vara med så att jag lär mig ännu mer. 
Ibland blir en patient riktigt dålig och måste tas om hand akut. 
Ibland dör en patient, väntat eller oväntat, och då måste jag göra allt som ingår i det: konstatera dödsfallet, skriva dödsbevis och bårhusmeddelande, informera anhöriga, skriva dödsorsaksintyg, skriva slutanteckning, trösta eventuella (alla har inte det!) anhöriga och berörd vårdpersonal, ta hand om mina egna känslor inför det slutgiltiga ett dödsfall innebär.

16:20: Börjar jag tänka att det bara är 10 minuter kvar tills jag ska gå hem. En gång under hela sommaren har jag gått från avdelningen strax före 16.30 när jag officiellt slutar. För hur mycket, eller lite, jag än har fått gjort under dagen dyker det alltid upp akuta saker jag måste ta tag i runt 16:20. Varje dag. 

17:00: Ringer till J och säger att jag blir sen.

17:30, ca: Ringer till J och ber att han kommer och hämtar mig eftersom tröttheten och mitt låga blodsocker gör att illamåendet, som har varit i stort borta under dagen, återkommer med kraft.

17:40: Kommer hem, lägger mig i soffan och orkar inte resa på mig. Ber snällt om att få slippa laga mat. 

18:30: Gullet J ger mig mat, jag piggnar till och kan i bästa fall få lite nyttigt gjort innan jag däckar vid 21:30. Första jobbet som underläkare samtidigt som jag är gravid visade sig funka helt okej, men innebära en sådan förlamande trötthet att hålla sig vaken efter 21:30 visade sig vara omöjligt...

fredag 15 augusti 2008

Falskt alarm

Ingen lunginflammation på ingående. Gött. Har ingen feber, men ont i örat, täppt i näsan, nyser, hostar och producerar ofantliga mängder snor. Bläääääää! 

Jag har drömt en hemsk dröm inatt, som inte har lämnat mig i fred, utan återkommit gång på gång under hela natten. En sådan dröm, som bygger på en äkta rädsla och inte något som jag kunde slå ifrån mig när jag vaknade. Jag har drömt att barnet ska dö i magen, att nästa ultraljud ska visa på en vag massa som inte rör på sig. Såg fem minuter på Cityakuten igår och lyckades pricka in precis de fem minuter där Carter och Kem är på ultraljud strax före förlossningen och får reda på att barnet är dött.  Behöver ju inte precis doktorera på drömtydning för att förstå att det är därifrån drömmen kommer, men det skrämde livet ur mig inatt.

J är cool, han, han säger att Bert-Britt är en överlevare, eftersom han-hon har våra gener. Och det klänger jag mig fast vid idag. 

Det var en sådan enorm känsla på det första ultraljudet, i vecka 12! Dels för att det verkligen var ett levande foster, som vinkade åt oss, dels för att det bara var ett (!) och dels för att det låg i livmodern och ingen annanstans. Och för att det var VÅRT barn som visades på skärmen, inte något från en film, eller i en föreläsningssal. 

torsdag 14 augusti 2008

Förkyld

Jag är sju-u-hu-uuuk! Har varit rejält förkyld sedan i måndags, varit hemma från jobbet sedan i tisdags, och piggat på mig rätt mycket sedan i onsdags. Men nu stiger tempen igen... Och det bådar inte gott. Virusinfektion i all ära, men ska jag få en härlig pneumokockpneumoni på det?!? 

Och kom inte med det där: "Men du är så ung och frisk, du får säkert inte lunginflammation!" J låg TRE dygn på Infektion för lunginflammation när han var blott 22 år gammal. Och nu är jag både äldre och sjukare än han var då. 

I´m back...

... tror jag. Får se. För tillfället kan jag inte hålla mig borta, dunderförkyld hemma från jobbet och med ny dator kan jag inte låta bli att göra ett litet blogginlägg.

Sen sist har jag hunnit jobba som vik underläkare (och det går rätt bra, tro det eller ej), spytt varenda morgon, firat bröllopsdag, klarat tenta, skaffat ny lägenhet och sett vår lilla fina knodd vinka åt mig och Herr J på ultraljudet.

Det som gäller för hösten är sista terminen, stor mage, flytt och inköp av diverse barngrejer (shit, vad det är mycket man ska ha!?!).

För några år sedan var jag en van flyttare, men nu har vi bott i den här lägenheten i FEM år! Jag minns inte att det var så otroligt jobbigt att flytta. Jag har packat 4 flyttlådor - det tog lika många timmar - och det märks inte ens i lägenheten. Varför har vi så mycket saker?!? Jo, just det, ja, det är ju mitt fel. Jag gillar ju saker. 

Egentligen fick jag bloggsug när jag hörde på nyheterna om den nya studien om p-piller och val av man. Kan inte hitta något uppenbart fel på upplägget av studien - men vad ska vi med den kunskapen till? Jag kan gotta mig åt ytterligare ett bevis på att jag har valt rätt man, eftersom jag minsann inte åt några p-piller när jag träffade Herr J.  Och det räcker väl i och för sig som anledning för mig...