Idag känner jag mig stark! Stark i tanken och stark i sinnet. Jag mår bra, jag är bra, jag har det bra. Det är roligt på jobbet, jag är inte dödstrött längre, jag kräks inte längre och J är underbar. Det händer så mycket positiva saker omkring mig att jag får lust och ork att packa flyttlådor.
Egentligen är nog allt som vanligt omkring mig. Det är i mig det är annorlunda. Jag känner mig lugn och trygg i att allt kommer att ordna sig för mig, för oss, för dig.
Apropå mitt förra inlägg, kolla in
det här! Jag är uppenbarligen inte ensam om att tycka som jag gör.
3 kommentarer:
För mig var det en gigantisk chock när barn #1 dök upp. Där hade hon gått runt och känt bebben i magen men för mig kom realiteten som en knytnäve i mellangärdet - med expressfart. Det var en stor, men synnerligen fantastisk, omställning.
doktoranden: jag inbillar mig att det lätt blir så? Herr J är rätt delaktig, men han känner ju inte sparkarna i magen, han mår inte illa, hans mage växer inte. Han ser allt hända, men känner det inte i sig, som jag gör. Vad tror du - finns det något sätt att förbereda sig bättre, som pappa?
Jag tror egentligen inte det. Pappa-rollen faller sig, om än ögonblicklig, helt naturlig. Miracle of life antar jag.
Skicka en kommentar