Nyårsafton

Var hos barnmorskan igår och allt är bra. Som vanligt, hehe. Jag kan nästan inte tro det varje gång blodtrycket är bra, stickan är blank och bebisens hjärtfrekvens är normal. Huvudet är nu fixerat neråt, det går att känna en fot precis under höger revben och jag tror att jag känner att den hickar ibland. 

Mamma tror att den kommer att komma för tidigt, men det tror inte jag. Jag tippar på den 25:e. Jonas tippar den 29:e. 

Jag har blivit erbjuden att vara med i en studie för förstagångsföderskor, Dilafor, och jag vet inte om jag ska vara med eller inte. Jag brukar aldrig få vara med i studier eftersom jag inte har normalt BMI, men ingen kan svara på om det spelar någon roll i den här studien (och det går ju inte att få tag i den ansvariga gynekologen vid den här tiden på året). Vet inte hur jag ska göra. På ett sätt vill jag gärna medverka i en studie där jag har 5o% chans att få ett medel som sannolikt snabbar på förlossningen. Samtidigt är det väl sådär halvkul att få en spruta (intramuskulärt, som jag har fattat det) varje dag efter beräknad förlossning, och dessutom är jag lite nyfiken på hur min kropp klarar sig själv. Inte för att jag vill föda helt utan smärtlindring och så, det är bara det att jag vill kunna välja när jag väl är på plats. 

För att komma undan lite beslutsångest gick jag på stan och köpte smarriga saker till nyårsmiddagen (som vi ska fira ensamma hemma eftersom J fortfarande är sjuk med feber), röda tulpaner, en söt pyjamas till bebisen från Polarn o Pyret (som jag tittat på länge men inte tyckt att vi kanske behövde) och en necessär från 10-gruppen till mig själv. 

Lite tungt

J är sjuk, stackaren. Jag matar honom med Panodil, Ipren, juice och den mat han kan få i sig (igår mest vaniljglass med krossad choklad), och tar hand om honom så gott jag kan. Så gott jag kan är kanske inte så bra som vanligt, för det är lite tungt nu. Tentaplugg, sammandragningar, nyår, ryggont, tvätt (tog imorse på mig mina sista rena trosor - har nog aldrig varit så tomt i mina lådor förr), och allmän markservice är precis på gränsen av vad jag pallar. 

Oroar mig lite för om det ska gå att ta tentan. Sista tentan, det vore så underbart skönt att klara den och sedan bara vara helt klar med läkargrejen. Inget tentapluggande under amning i slutet av våren. Men, det känns inte helt gjutet nu, jag är så otroligt trött! Har varje dag somnat någon gång under tentapluggandet av ren och pur utmattning. 

Och nyårsfirandet blir det nog inget av med eftersom J fortfarande är sjuk.

Blä, gnäll, gnäll. 

Juldagen och ett julmysterium

Tillbringar juldagen i bilen på väg till mina föräldrar för en andra julafton och två julkalas innan tentapluggandet kommer igång på allvar. Det är rätt mäktigt ändå, att sitta i bilen och blogga och lyssna på Spotify. Utvecklingen går i sanning framåt. Jag läser högt för J på dn.se om påven, julhalka och José Mourinho. 

Alla tycker så synd om oss (varför det, när vi har valt det själva?) att vi ska åka så långt idag, men det är faktiskt rätt skönt. Jag gillar både min och J:s familj skarpt, men jag gillar mest att vara ensam med J. Och nu har vi många långa timmar i bilen ensamma, tillsammans.

Sedan i söndags har jag fört en kamp med någon okänd i J:s familj. Varje gång jag går på toaletten vänder jag på toapappersrullen så att man kan rulla ut pappret från hållaren. Det innebär alltså att någon annan varje gång vänder den tillbaka så att den istället trillar ur hållaren när man drar i änden. Jag kan bara inte förstå varför någon vill ha det på det sättet, och jag kan inte räkna ut vem det är som faktiskt ändrar på min geniala lösning varje gång. Jag har försökt lösa detta julmysterium, men är nu på väg därifrån utan att vara närmre lösningen. Svårt läge. Får jobba med acceptans...

Hålan

Skithålan till stad J kommer ifrån har sina fördelar. Att ge sig in till centralorten för att handla sätter vår egen stad i perspektiv. Varje gång jag blir bitter över allt som inte finns hos oss ska jag tänka på allt som faktiskt finns i J:s hemstad. Om jag säger såhär, jag behöver inte precis skämmas för att gå ut utan smink. Eller i uppkavlade jeans. Eller med glasögon. Eller alls. 

Jag har hämtat mig någorlunda från förkylningen. Det har varit rena helvetesnätter på sistone. Jag kan inte ligga på rygg, då kan jag inte andas. Jag kan inte halvsitta och sova, då gör det alldeles för ont i ryggen. Jag kan inte ligga på sidan, då trycker Bert-Britt på revbenen. Lyckas jag somna i något obekvämt läge vaknar jag av smärta när jag försöker vända mig. I natt har jag iaf bara varit vaken någon längre stund två gånger. Och det går ju att leva med när jag är ledig och bara myser runt hos mina svärföräldrar. Går sannolikt sådär att leva med när jag ska plugga som en tok efter jul. Jag vill inte snubbla på mållinjen. 

Klar. Typ.

Förkylningen vill inte ge sig, frågan är om det inte blir lite värre för varje dag. Natten var hemsk, jag har så grymt ont i ryggen att jag har svårt att sova - och med snoret som rinner och kittlandet i halsen är det nästan omöjligt. 

Men det är inte bara dåligt att vara så eländig... Träffade min examinator igår förmiddag och hon tyckte så synd om mig att hon "godkände min kliniska tjänstgöring av medicinska skäl" några dagar i förväg. Vilket innebär att jag från och med igår vid 10-tiden aldrig mer kommer att bära min skylt med "läkarstudent" på. Näver äver again. 

Me so very happy, yes. Happy clappy and greetings to everyone. Tomorrow shall be my dancing day.

Ekorre, harar och ökat intrakraniellt tryck

Sitter här framför datorn och tittar ut över vårt lilla skogsparti. En ekorre lekte nyss mellan träden, men har gett sig av och ersatts av två harar som verkar ha svårt att bestämma sig för vad som är den rätta vägen att gå. 

Bert-Britt sparkar inte längre, egentligen, men bökar och knuffar och har sig i magen. Kan inte vara för skönt där inne nu, trångt och varmt och fuktigt. Kom inte ut än, darling, men stanna inte längre än vad du gillar. Man ska inte bara finna sig i sitt läge, utan aktivt arbeta för att förändra den situation man är given. Det är viktigt, Bert-Britt. Och det är helt klart du som har makten över när du ska komma ut, inte jag. 

Jag producerar stora mängder snor, men ändå tycks mycket av det ha vandrat via bihålorna upp i storhjärnan, lagt sig framför hjärnvävnaden och skapat ett ökat intrakraniellt tryck vilket ger mig den så härliga snorhuvudvärken bara en riktig förkylning kan ge. 

Sista

Har haft min sista sit-in idag (på utbildningen, det kommer förhoppningsvis fler under AT) och det gick ärligt talat sådär. Dels för att jag helt enkelt inte var så bra idag (skyller på förkylningen och febern), dels för att det var ett väldigt krångligt, och potentiellt mycket allvarligt, fall och dels för att jag fick den store professorn som medföljande läkare. Han började med att redan tidigt på förmiddagen vara en halvtimma försenad, han lyssnade inte när jag tog anamnes (ställde sedan om samma frågor jag redan hade ställt och sa sedan att jag hade missat viktiga saker i mitt anamnesupptagande...) och var allmänt otrevlig mot både mig och patienten. Han lärde mig visserligen några bra saker jag faktiskt inte kunde, jag fick beröm för att jag med min "personlighet skapar en så bra atmosfär i rummet",  jag kom fram till samma statusfynd, differentialdiagnoser och utredningsförslag som han och jag blev godkänd, men det känns ändå surt. Sista gången vill man ju vara på topp, inte pendla mellan ilska mot handledaren och självömkan över vilken dålig läkare man kommer att bli. 

Skriver just nu även min sista rapport på läkarutbildningen, och är starkt omotiverad. Har gjort det tillräckligt många gånger för att veta att det mest är för att få en till avbockning på obligatoriska moment man måste klara av. Samtidigt har jag gjort det tillräckligt många gånger för att veta att det inte är något att snacka om - det är bara att skriva på. Ska försöka få det klart ikväll, men sannolikt imorgon kväll. 

Men, lycka, lycka, det är inte bara sista, det är även första! Första blodapelsinerna för säsongen, och jag har redan satt i mig tillräckligt många för att ha små sår på tungan efter all syra. December är underbart - inte nog med att det är jul och vinter, det är även clementiner, blodapelsiner och tomteskum! 

Stress kunde man vara utan

Jag och J har stressat upp oss bortom allt förnuft idag. Vi har så mycket båda två som ska göras och fixas innan jul att båda gärna skulle lämpa över lite på den andre. Vilket ingen av oss har möjlighet till. 

Julkort och julklappar ligger lite risigt till, men julkorten ska vi med gemensamma krafter försöka få iväg på tisdag. Jag har aldrig varit så dåligt förberedd med julklappar som i år, har bara bestämt vad jag ska köpa till J, egentligen. Och jag vet inte riktigt när jag ska hinna fixa det. Jag får ta en liten raid nu på söndag och hoppas att jag kan klara av samtliga julklappsinköp på en dag. Usch, jag gillar inte det, det är inte som det brukar vara. Jag brukar ha en lista klart på vad som ska köpas lååååångt före jul, och veckan före jul mest ägna mig åt att slå in paketen. 

Jag har i alla fall bockat av lite grejs idag på min to-do-list:

• Pluggat någorlunda
  
• Lärt mig altstämma på några låtar där jag måste rycka in som alt på tisdag
  
• Beställt gravidförsäkring (trodde inte att jag behövde någon, men ändrade mig efter föräldrautbildningen i torsdags)
  
• Tillsammans med J gjort lista på vilka som ska få julkort
  
• Tillsammans med J fixat inbjudan till examensmottagningen i januari
• Gjort redovisning för körgrejs
  
• Mailat och påmint diverse personer som behövde påminnas om diverse saker
  
• Träffat tentagruppen
  
• INTE åkt och handlat utan istället satt deg till frukostbröd

Man kan luras att tro att jag vill ha sympati för att det är så synd om mig, men så är det inte. Det är inte synd om mig ett skit, jag lever för tillfället precis det liv jag vill leva. Har bara svårt att hinna med det livet... :)

Skåne är ett eget land

Hade möjlighet att gå helt gratis och lyssna på finfint luciatåg inne i stan, men var för trött för att ta mig hemifrån. Istället åt jag och J Janssons frestelse med revbensspjäll framför SVT:s Luciafirande. 

I år var det från Malmö... Miriam Aida sjöng fint (och hade en grymt cool gitarrist med sig), väluppfostrade ungdomar sjöng någorlunda rent på någon slags rikssvenska och en barnkör sjöng (skrek) på riktigt grov skånska. Något politiskt inkorrekt (som jag tillåter mig att få vara hemma i soffan) kom jag och J fram till att skånskan barnkören skriker fram måste vara ett eget språk, måhända släkt med svenskan. För inte tusan uttalas "värme" som "vejrrrmme" och "kärlek" som "kejrrlejk". 

Alldeles strax efter detta kom SVT fram till samma sak - fast nu inte något, utan helt och hållet, politiskt inkorrekt -  när de plötsligt textade skånskan som de två hemlösa (fick man förstå) malmöiterna pratade. 

Fortfarande aldrig varit så nära som nu

Det har aldrig varit så nära som nu. Mindre än en månad till examen. Tjolahopp, tjolahej!!!

Lussenatten

Jag har inget minne av att lussenatten var något speciellt när jag var tonåring. Minns inte att vi hånglade, söp eller gjorde något annat mer än vanligt. Kanske fanns det inte så mycket sånt där jag bodde. Eller så gick jag och la mig tidigt för att jag skulle upp och sjunga luciatåg dagen efter.

Här verkar i alla fall Lussenatten vara en stor grej. Nattvandrare och poliser verkar befolka innerstaden, mer än kidsen. Undrar var kidsen är någonstans?

Jag, J, S och L tillbringade lussenatten (eller, lussekvällen är mer exakt) med att gå på bio (Bond - riktigt trist) och sedan mat på indisk restaurang (Lax Tikka - riktigt gott). På vägen hem blev jag stoppad av polisen inte mindre än två gånger för att blåsa. Nu har jag blåst sammanlagt 4 gånger i hela mitt liv, varav två gånger på en halvtimma. Se där ja. 

Föräldrautbildning

Var på första föräldrautbildningsmötet idag. Barnmorskan som höll i det började med att säga "hörrni, varmt välkomna ska ni vara" på grov norrländska FEM gånger. Sedan pratade hon i 30 minuter om hur flummig föräldrautbildningen var förr, och att hon inte skulle prata utan låta oss blivande föräldrar prata istället. 

Efter det pratade hon i en timma till om att hon inte skulle prata. Till slut fick vi diskutera i grupp, mammor och pappor var för sig, om varför det ska bli så härligt att bli föräldrar. För det är inte flummigt... 

Mardrömsutbildning

Nu säger J att det inte alls var en mardrömsutbildning på Försäkringskassan, mardröm hade varit om han hade kommit in full och börjat strippa. 

Kanske stämmer detta... Så, okej, det var bara riktigt jävla trist. 

Uppdatering

Hinner inte med mig själv, ens, men här är en kort sammanfattning av senaste veckan:

Sprang ner för måååånga trappor med jouren, fick ändå inte undersöka patienten, fick grymma sammandragningar, kunde inte göra annat än ligga och sitta, skrämde slag på barnmorskan, vägrade åka till förlossningen, missade första adventskonserten, fick tid ett drygt dygn senare hos gynekolog på MVC, inget hade öppnat sig, "ta det lugnt och lyssna på din kropp", gick jour igen, var på vattengympa, däckade i soffan, hade massa konserter, svimmade nästan på konsert nr 2, var ännu närmre på konsert nr 3, klarade inte av att genomföra hela konsert nr 3 och 4, trotsade pinsamhetskänslan av att lämna kören och gå och sätta sig framför 500 i publiken, kände mig nöjd, svimmade inte, fick ont i ryggen, åt hotellfrukost, undersökte massa små barn, var på mardrömsutbildning om föräldraförsäkringen, grälade av pur matthet med J om hur dagar ska fördelas (trots att vi är alldeles överens) och fick ont i halsen. 

Ny dag imorgon! 

Utnyttjar ett dåligt läge

Jag har haft så lite tid och ork att plugga de sista veckorna, och det oroar mig faktiskt. Hur ska det här gå, jag lär ju inte få mer ork, precis. Chockartat nog utnyttjar jag idag ett dåligt läge, när jag ändå inte kan göra något annat, till att plugga neonatologi. Och det går verkligen framåt. Jag känner inte igen mig själv. Kan det vara Bert-Britt som sporrar mig? Tack, i så fall, gullet! 

Första och sista

Det är mycket av det just nu, första och sista. 

Sista föreläsningen på läkarprogrammet, sista grupparbetet, sista kliniska placeringen, men också sista julen utan barn, sista julen som student, sista julen som under 30. 

Första julpyntningen i nya lägenheten, första gången som gravid, första julknytkalaset med diskmaskin (!) och, såklart, första advent. 

Och, så vill jag bara göra en liten avbön. Det är romantiskt att vara gravid. I alla fall just nu. Jag och J är sådär snuskigt lyckliga, som man mest är i Hollywood. Vi har som plan att krama oss igenom november och december, och det är en strategi som fungerar riktigt, riktigt bra.