!

Till alla er som känner mig och läser den här bloggen!

Den här bloggen är till för mig. Jag skriver för att jag tycker om det. Jag skriver också för att ge alla er jag gillar, men inte hinner prata med tillräckligt ofta lite insikt i mitt liv. Jag skriver även för att vara en del i bloggkulturen, via bloggen har jag lärt känna många roliga och/eller kloka människors utan vars åsikter och insikter jag skulle vara fattigare.

Några av er gillar inte att jag skriver blogg och talar om för mig att ni "inte precis skäms, men...".

Det är mycket enkelt: Läs inte bloggen! Kommentera inte i kommentatorsfältet!

Ni skäms inte för mig, jag skäms inte för er.

För tidigt för AT-ångest

Det borde vara alldeles för tidigt för AT-ångest, tycker jag. Men, efter en AT-stämma jag gick på (för att jag fick gratis mat och massa pennor) har jag insett att det är hög tid att börja tänka på vart jag och J ska ta vägen när jag är klar. För, sommaren 2008 är sista sommaren innan jag är klar. Och jag vill ju vicka som underläkare på det sjukhus jag funderar att söka AT på, vilket jag bara har chans att göra nu i sommar om jag vill påbörja AT så fort som möjligt. Ansökningshandlingarna inför sommarjobb bör vara inne senast december 2007. Vilket alltså innebär att jag och J måste bestämma oss alldeles snart för vad vi vill.
Vi är inte oense, jag och J, på något sätt. Problemet är att ingen av oss vet vad vi vill och vad som är bäst för oss.
AAAAAAAAAAAAAAH!

Kirurgi rocks

Är precis hemkommen från ett halvt pass med min mentor (!) som kirurgmellanjour. Jag måste nog bli kirurg. Jag blir lycklig bara jag kommer in i operationssalen. Jag älskar lukten av handskarna som sitter kvar tills imorgon, hur mycket jag än tvättar mig. Jag tycker att dränering av en abscess är det mest spännande som har hänt på hela terminen. Jag vill stå så nära en öppnad scrotum som möjligt och blir grymt frusterad över att det är underläkaren som får assistera och inte jag.

Nytt inlägg

har jag inte gjort på ett tag. Och skälet är nog delvis Facebook, det måste jag erkänna. Men mest beror det på att jag har haft så ont, så ont.

Ont => ingen inspiration => längre tid framför datorn för att prestera ett inlägg => mer ont => ännu mindre inspiration.

Nu är det lite bättre i ryggen, så det kommer sig nog.

Studentavdelning

De här två veckorna är jag på studentavdelning här hemma. Jag var rätt spänd innan, inte egentligen nervös, på hur mycket jag skulle klara av, dels som läkare och dels med ryggen. Nu har jag gått 4 pass, och även om det är riktigt svettigt ibland så är det verkligen roligt!

På varje pass arbetar (finns inget bättre ord, även om det ska vara undervisning handlar det mest om helt vanligt slit) läkar-, sjuksköterske-, sjukgymnast- och arbetsterapeutstudenter. Vi ska dels göra våra yrkesspecifika uppgifter (i mitt fall ordinera läkemedel och dropp, skriva remisser, daganteckningar och epikriser, informera anhöriga, leda rond och i viss mån leda arbetet) och dels göra det som vanligen undersköterskor gör på en avdelning (tex vända patienter, servera frukost, beställa mat och bädda om). Mycket nyttig erfarenhet att tvingas tänka på hela patientens vistelse på avdelningen, och jag ser ju mer av mina patienter än jag normalt skulle ha gjort. Men, åh, vad jobbigt det är!

Det är så extremt splittrande att aldrig kunna slutföra en remissanteckning innan man måste hjälpa till att få upp någon. Precis lika splittrande är det för sjuksköterskestudenterna att de aldrig kan dela läkemedel i lugn och ro, och precis lika splittrande är det för sjukgymnaststudenten att aldrig få ha gåbordet i fred.

Ryggen har klarat sig hyfsat hittills, förutom när jag krockade med en annan cyklist på vägen hem från avdelningen och slog i ena axeln, armbågen och fingrarna. Ingen större skada, men det gör fortfarande ont. Dessutom måste jag vara bandagerad med TegaDerm över alla mina skrubbsår hela dagarna... Snyft.

Nu är det strax dags för två nya pass! Hoppas att så att mina patienter mår bättre!

Facebook

Jag är helt hooked på Facebook. Jag hade verkligen bestämt mig för att inte gå med där, jag har svårt att hinna med bloggen som det är nu. Senast i lördags kväll sa jag till JD och E att jag inte ska börja med Facebook. På söndag eftermiddag gjorde jag misstaget att ändå logga in och nu har jag tillbringat ganska många timmar där.

Det är kul att se hur gamla vänner har det, och titta på allas foton. Och helt fascinerande hur många som ändå använder Facebook!

Tur för mig att jag snart ska iväg till studentavdelningen igen, där har jag ingen tid till Facebook!

ACO är inte ett tillräckligt bra alternativ

Min absoluta favorit i sminkväskan är borta. Min Juicy Tubes från Lancôme har inte synts till sedan jag lämnade lilla vårdcentralen i somras. Jag har letat överallt, både på vårdcentralen, hemma och i alla väskor jag äger.

Min älskling har jag haft i rockfickan, i jackfickan, i handväskan, i ryggsäcken och i den närmsta fickan alltid.

Den är så dyr, så dyr, att jag inte ville köpa en ny direkt. (Inte för att den skulle bli billigare om en månad...) Idag gick jag på Apotekets reklam och köpte mig ett läppglans från ACO för 73.-

Och vilken besvikelse. Inte alls samma färg, inte alls samma glans, inte alls samma hållfasthet och inte alls samma smak. Inte samma känsla.

Inget blä alls idag

Tack alla ni snälla människor som skrivit uppmuntrande kommentarer! Det verkar som att jag bara behövde skriva det förra inlägget för att allt skulle bli lite bättre. För det blev det. Min handledare, som varit blä, tyckte plötsligt att jag var grym, gav mig massa beröm och skrev en jättefin utvärdering.

Idag åkte hela vårdcentralen förutom jag, AT-läkaren och en distriktsköterskeelev på två dagars konferens, vilket innebar att hela vårdcentralen drevs av hyrläkare, hyrsköterskor, hyrlabassar, osv. Och plötsligt var vårdcentralen världens bästa ställe att vara kandis på! Alla bittra människor var borta och in kom massa glada och trevliga människor som behandlade mig som en värdefull tillgång som det var roligt att undervisa. Jag har tagit egna patienter hela dagen, har fått göra allt som tillhör ett läkarbesök (dvs även beställa prover, skriva remisser och recept och diktera journal) och idag gett min första kortisoninjektion (!). Läkaren jag hade som handledare gav mig massa beröm och jag stannade kvar mycket längre än som var tänkt, bara för att det var så roligt.

Men ändå. Jag är knäpp, jag vet. Jag är helt och hållet säker på att jag passar in rätt bra med många människor, jag är oftast glad och trevlig och bangar inte för att göra saker jag är rädd för. Det för med sig att jag aldrig kan lita på beröm från en människa jag tror gillar mig, eftersom den då inte bryr sig lika mycket om hur dålig jag är som läkare. De som tycker att jag är dålig, eller som jag tror tycker att jag är dålig, tror jag mycket, mycket mer på eftersom de då bara bedömer mina kunskaper.

Sund inställning. Glaset är inte bara halvtomt, botten är ur.

Men, skitsamma, det var grymt kul idag och det, tillsammans med att det varit inbrott i massa förråd i vårt hus men inte i våra, gör att jag kan somna med ett leende på läpparna.

Blä

Känner mig så otroligt värdelös idag - och igår. Jag fungerar så otroligt dåligt ihop med min handledare här på vårdcentralen, som också råkar vara verksamhetschefen som sagt upp sig.

Här är alla bittra och får mig återigen att känna att distriktsläkare är raka vägen till utmattningsdepression. Sekreterarna vägrar att ge mig en studentinlogg till journal- och bokningsprogrammet vilket innebär att jag måste stå som en fjant utanför läkarnas rum tills de behagar dyka upp. Kan tillägga att jag på ALLA andra ställen i mitt landsting (och utanför) fått tillgång till journalsystemet per automatik. Men,nej, så gör de inte här.

Jag känner mig alltid otillräcklig som läkare, vilket är rimligt när jag fortfarande inte är klar, men här verkar inte ens mitt starkaste vapen fungera - anamnestagandet. Jag kommer inte alltid ihåg vilken dos man ska ge, eller om det är CT eller MR som är förstahandsvalet i en utredning, men jag brukar kunna få fatt på vad problemet är och kunna ställa en hyfsad diagnos / arbetsdiagnos. Men här funkar inget och jag kan inte skylla på någon utom mig själv.

Blä, blä, blä.

Kräftskiva x2

Precis som förra helgen har jag och J varit iväg på kräftskiva. Båda har varit mycket trevliga, på helt olika sätt. Den första för att det är så välordnat, rikligt och på ett fantastiskt ställe och den andra för att det är så... genuint.

Den första var på U:s släktgård som ligger helt fantastiskt med sjötomt och eget kräftfiske. Halva upplevelsen är att sitta på bryggan och titta ut över vattnet, eller att mitt i natten slänga sig i samma vatten efter bastubad. Kräftskivan är en återkommande fest med ungefär samma människor som vi egentligen bara träffar en gång om året. Jag och J är bland de yngsta, alla är par och det kryllar av barn. U är mycket generös och både mat och dryck flödar (i år till den milda grad att det (inte maten...) knäckte två småbarnsfäder helt).

Den andra kräftskivan var tillsammans med mina gamla (kill-)kompisar från gymnasiet. Jag var inte helt säker på att jag skulle åka, kändes som att vi har kommit ifrån varandra för mycket. Jag är väldigt glad att jag och J ändå åkte! Jag hade så trevligt, det var så kul att träffa dem. Nu har det uppenbarligen gått så lång tid att gamla flörtar och hångel inte längre är känsligt vilket gjorde det oerhört mycket mer bekvämt. Att tiden går märktes också på att de mest framträdande samtalsämnena för kvällen var barn, jobb, bostad och att vi snart är 30! :)

Det är härligt med nya vänner, och det är härligt med gamla vänner. Skillnaden är att inför nya vänner kan jag glida runt i min Opel Corsa utan hånskratt... :)