För stöddigt

Nu säger J att mitt förra inlägg är för stöddigt, så nu måste jag väl ta tillbaka något. Eller, ni som läser får tänka er att inlägget egentligen bara är ett sätt att tala om att jag GILLAR när ni kommenterar, och att ni vill läsa min blogg. Så. Done.

Inga kommentarer

Här har man efter mycket tjat och gnat tryckt ur sig TVÅ blogginlägg på samma dag och så är det ingen som kommenterar... Inte smart gjort av er som läser. Har ni aldrig hört talas om reinforcement? Tanken är: för att jag ska fortsätta skriva mina geniala inlägg på denna blogg måste ni som läser skriva fjäskiga kommentarer som gör att jag får förstärkning (reinforcement). Kan ni inte er behaviorism?

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman är död. Och det är väl egentligen inte så jättehemskt att en 89-årig man som tydligen överkommit sin berömda dödsångest får dö stilla hemma i sin säng. Tänker jag.

Jag tänker också på att trots att Ingmar Bergman aldrig har spelat en direkt roll i mitt liv har han på ett sätt gjort det i J:s liv eftersom J en gång läste en sommarkurs på Gotlands Högskola där han fick se alla Bergmanfilmer på en sommar. Och efter den sommaren blev J säker på att det inte var film han skulle syssla med, utan flyttade till Sthlm och träffade mig på Musikvetenskap A. Tack, Ingmar, för alla de trista filmer J fick se!

Jag tänker på att jag är tacksam för att jag fick se Ingmar Bergman in real life en gång. Han, jag och J (och 300 andra) var på samma konsert en julkväll och hörde Eric Ericsons Kammarkör framföra Juloratoriet tillsammans med Drottningholms Barockensemble. Lille, bleke och gamle Ingmar Bergman satt på en stol strax bredvid kyrkbänken jag satt i och njöt sannolikt lika mycket som jag.

Jag tänker på att jag är en stolt svenska som kan skryta med att Ingmar Bergman faktiskt är svensk.

Men mest tänker jag på att Ingmar Bergman skulle dö just idag, så att jag missar Foyle's war, som utgick till förmån för Bergmans Smultronstället.

On demand

Har inte haft någon lust att skriva på länge. Många gånger har jag loggat in, öppnat "Nytt inlägg" och sedan enbart suttit framför datorn och tittat, tittat länge innan jag med en suck stänger ner fönstret och ger mig iväg till andras bloggar. Inte ens nu har jag något jag vill skriva, men det är lättare att snurra ihop något när så många uppmuntrar mig till det. Det är skoj, tack för det!

Vårdcentraljobbet är slut och jag och J har varit en dryg vecka på vift. Vi har firat JK:s 25-årsdag, sjungit vackert i Uppsala Domkyrka, myst med hela J:s familj, haft uppslitande familjegräl med samma familj, blivit sams, bakat bullar, lekt med barn, läst Harry Potter, bakat bröd, träffat vänner, shoppat, byggt balkongräcke (J), installerat ny frys (J), klyvt ved (i huvudsak J), städat, tvättat gardiner, ätit gott och haft det bra.

Nu är jag hemma igen, och det är underbart. Har varit på resande fot mer eller mindre i sju veckor nu och det är så fantastiskt att äntligen få packa upp. Tyvärr ska jag nu tillbringa tre veckor med tentaplugg, enbart avbrutet för ett bröllop i Bremen. Roligt med Bremen, tråkigt med tentaplugg.

Är lite orolig för att 3 veckor ska vara för lite, hur ska jag hinna lära mig att tolka EKG tillräckligt, hur ska jag komma ihåg alla sätt att behandla hemorrojder på, hur ska jag minnas namnen på alla läkemedel mot urinträngningar, hjärtsvikt, smärtstillning och fan och hans moster? Det skulle kunna hjälpa att jag faktiskt har läst detta hela förra terminen, samt fräschat upp mycket av det igen under min vårdcentralsperiod. Men, men, min vana trogen är det despair som råder ett tag framöver.

Räkna med mer blogginlägg - nu är det tentaplugg som gäller!

Skulle skriva något...

... men jag klarar inte det. Har massor och inget att skriva. Har för mycket och för lite att göra. Känner för mycket och för lite.

Av detta blir det inget bloggande.

Vinbär

Här har det bara regnat och regnat sedan jag kom (för drygt 3 veckor sedan), så det var ljuvligt att se solen igår. Visserligen bara tillfälligt, och den gav inte så mycket värme, men det inspirerade mig till att gå ut och plocka vinbär. Det var så fantastiskt härligt att stå i vinbärsbuskarna och låta solen lysa på mig!

Vinbären blev till dels svartvinbärsgelé (som inte har stelnat, visade det sig imorse) och dels en vinbärskaka. Lagade dessutom färsbiffar smaksatta med grönpeppar och bacon (very smarry) och god sås (som jag hällde lite honungsgrillsås från Caj P i) till mig och pappa.

Gelén måste kokas om och tillsättas lite pektin, så det får jag väl göra ikväll. Har för övrigt namnsdag idag, så det ska väl också firas lite, tror jag.

Det här fick mig att gråta

Igår lyssnade jag till Horner i P1 på vägen hem från jobbet. (Ja, det är sant, jag slutar kl 15 och får ändå fullt betalt. Det är så härligt att få månadslön direkt från landstinget samtidigt som vårdcentralen jag arbetar på bara är öppen 8-15 under juli.)

Vissa saker får mig att gråta och jag är oftast mycket medveten precis om vilka de är. Igår blev jag överraskad.

Horner spelade en Halleluja-kör från en julgudstjänst i Aceh-provinsen, det ställe som sannolikt drabbades allra värst av Tsunamin. Bilden, som Horner förmedlade, av en kör i en nyligen uppbyggd träkyrka mitt i all förödelsen grep tag i mig med full kraft. Dessa korister, som kanske inte var i samma klass som Eric Ericsons Kammarkör, precis, sjöng med sådan glädje och förhoppning att tårarna strömmade ner för kinderna på mig. Känslan av Halleluja har aldrig varit så stark hos mig.

Är jag en klant eller inte?

Idag är det så lugnt, så lugnt på vårdcentralen. Jag har haft två jourpatienter på hela dagen, och en telefonkontakt för att diskutera provsvar. Visst, jag har hängt på de andra läkarna, men inte ens de har haft så mycket att göra idag. Folk är visst inte akut sjuka när solen äntligen lyser över bygden.

Det här med att titta i öronen, det är jäkligt svårt. Precis när jag tycker att jag har fått kläm på det klarar jag inte att se trumhinnan. Antingen är det för mycket vax (alltså inte mitt fel) eller så gör det ont (sannolikt mitt fel) eller så vrider jag och vänder på otoskopet och ser ändå inte trumhinnan (helt klart mitt fel). Jag får ju ganska många öronpatienter, så man kan tycka att jag borde fått kläm på det efter tre veckor. Men, nej, så är det alltså inte. Till er som nu tänker "klart att det är svårt innan man har gått ÖNH-kursen" kan jag säga att jag har minsann gått hela min ÖNH-kurs, fått fin utvärdering av min handledare och dessutom klarat ÖNH-fallet på tentan med god marginal.

Ovanstående föranleder mig att tro att jag är en klant.

Alldeles nyss gick den ena distriktsläkaren på semester, vilket innebär att jag inte kommer att träffa honom mer i sommar. Han har varit jättebra mot mig (och patienterna) och lärt mig jättemycket. Han har verkligen varit en stor anledning till att jag har det så bra här på vårdcentralen, men samtidigt har jag känt att jag aldrig kan ha sådan koll som han har och att han måste tycka att jag är en idiot. Men nu fick jag sådant strålande beröm av honom att jag nästan (inte nästan, förresten, utan helt klart) rodnade. Han sa att jag kommer att bli en jättebra läkare och att han inte säger det till många.

Ovanstående får mig att tro att jag inte är en klant.

Semester hemma

Jag har varit hemma i helgen. Hemma i min lägenhet, sovit i min säng, lagat mat i mitt kök, duschat i min fungerande (!) dusch, tittat på min teve och suttit vid min dator. Helt underbart! Har inte varit hemma på 3 veckor, så det var som semester att komma hem. Jag och J har inte gjort någonting, egentligen, bara sunkat, kramats (ja, som i Bamse! :) ), varit ute och gått, tagit hand om blommorna på balkongen, ätit gott och bara haft det bra. Visserligen präglad av intensiv spänningshuvudvärk (som jag aldrig har annars), men trevligt ändå.

Inte nog med det, underbare J flexade ut idag och körde mig hit till lilla vårdcentralen. Sedan får han skjuts hem av JD och E som ändå åker förbi på väg hem från minisemester. Helt perfekt.

J är underbar. Vilken fruktansvärd tur att jag gick Musikvetenskap A för massa år sedan. Inte nog med att jag lärde mig harmonisk analys, jag träffade också J.