Igår lyssnade jag till Horner i P1 på vägen hem från jobbet. (Ja, det är sant, jag slutar kl 15 och får ändå fullt betalt. Det är så härligt att få månadslön direkt från landstinget samtidigt som vårdcentralen jag arbetar på bara är öppen 8-15 under juli.)
Vissa saker får mig att gråta och jag är oftast mycket medveten precis om vilka de är. Igår blev jag överraskad.
Horner spelade en Halleluja-kör från en julgudstjänst i Aceh-provinsen, det ställe som sannolikt drabbades allra värst av Tsunamin. Bilden, som Horner förmedlade, av en kör i en nyligen uppbyggd träkyrka mitt i all förödelsen grep tag i mig med full kraft. Dessa korister, som kanske inte var i samma klass som Eric Ericsons Kammarkör, precis, sjöng med sådan glädje och förhoppning att tårarna strömmade ner för kinderna på mig. Känslan av Halleluja har aldrig varit så stark hos mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Härligt med människor som blir berörda! Det är själ på sådana!
Underbart att höra!
Även underbart att se att Tettes göteborska lyser igenom även i skrift. Haha!
P1?
Skicka en kommentar