Ingmar Bergman är död. Och det är väl egentligen inte så jättehemskt att en 89-årig man som tydligen överkommit sin berömda dödsångest får dö stilla hemma i sin säng. Tänker jag.
Jag tänker också på att trots att Ingmar Bergman aldrig har spelat en direkt roll i mitt liv har han på ett sätt gjort det i J:s liv eftersom J en gång läste en sommarkurs på Gotlands Högskola där han fick se alla Bergmanfilmer på en sommar. Och efter den sommaren blev J säker på att det inte var film han skulle syssla med, utan flyttade till Sthlm och träffade mig på Musikvetenskap A. Tack, Ingmar, för alla de trista filmer J fick se!
Jag tänker på att jag är tacksam för att jag fick se Ingmar Bergman in real life en gång. Han, jag och J (och 300 andra) var på samma konsert en julkväll och hörde Eric Ericsons Kammarkör framföra Juloratoriet tillsammans med Drottningholms Barockensemble. Lille, bleke och gamle Ingmar Bergman satt på en stol strax bredvid kyrkbänken jag satt i och njöt sannolikt lika mycket som jag.
Jag tänker på att jag är en stolt svenska som kan skryta med att Ingmar Bergman faktiskt är svensk.
Men mest tänker jag på att Ingmar Bergman skulle dö just idag, så att jag missar Foyle's war, som utgick till förmån för Bergmans Smultronstället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha, din sista mening är ju helt fantastiskt skönt egocentrisk.
Me like!
Som Moreau sa: "Det bästa med mig är att jag är så ödmjuk."
Tänkte nog att du skulle gilla det! :)
Skulle hellre vilja säga: "Det bästa med mig är att jag är så bra."
Skicka en kommentar