Jag har drömt en hemsk dröm inatt, som inte har lämnat mig i fred, utan återkommit gång på gång under hela natten. En sådan dröm, som bygger på en äkta rädsla och inte något som jag kunde slå ifrån mig när jag vaknade. Jag har drömt att barnet ska dö i magen, att nästa ultraljud ska visa på en vag massa som inte rör på sig. Såg fem minuter på Cityakuten igår och lyckades pricka in precis de fem minuter där Carter och Kem är på ultraljud strax före förlossningen och får reda på att barnet är dött. Behöver ju inte precis doktorera på drömtydning för att förstå att det är därifrån drömmen kommer, men det skrämde livet ur mig inatt.
J är cool, han, han säger att Bert-Britt är en överlevare, eftersom han-hon har våra gener. Och det klänger jag mig fast vid idag.
Det var en sådan enorm känsla på det första ultraljudet, i vecka 12! Dels för att det verkligen var ett levande foster, som vinkade åt oss, dels för att det bara var ett (!) och dels för att det låg i livmodern och ingen annanstans. Och för att det var VÅRT barn som visades på skärmen, inte något från en film, eller i en föreläsningssal.
2 kommentarer:
Men åh. Det ER-avsnittet torde vara ett av de sorgligaste. Som jag grät. Näsatan lika mkt som när en viss dr dog. Det är inte nyttigt att se. Sluta med sån't!!!
Åh, jag såg också det avsnittet när jag satt och ammade. Dagen innan handlade avsnittet om SIDS. Man slutar aldrig oroa sig, det är precis så sant som alla föräldrar säger. Det är något så sjukt läskigt man ger sig in i när man ska bli förälder. Oftast går ju allt jättebra och det är det man får hålla fast vid! Heja dig som kämpar på med underläkeriet samtidigt med graviditeten. Hoppas illamåendet ger med sig snart.
Skicka en kommentar