Igår kväll ringde jag till USA. Eller, jag vågade inte ringa, så J fick ringa. Tyvärr var den amerikanska kvinnan tvungen att ha mitt godkännande att hon pratade med J, så jag var ändå tvungen att prata lite. Och det gick ju såklart bra, så jag fortsatte att prata. Jag hade sjukt hög puls och svettades ymnigt, men nu har jag i alla fall genomfört mitt första telefonsamtal till USA.
Det är så löjligt, jag skäms! Jag har inga problem att prata engelska med människor jag möter, i Sverige och utomlands, men jag är skräckslagen för att prata engelska i telefon, så rädd att jag har undvikit detta telefonsamtal i 4 år.
Men bloody deklarationen gjorde att jag var tvungen att ta mig i kragen. Och nu vet jag att jag kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej!
Jag håller på att skapa en länksamling på min hemsida för blivande läkarstudenter (bli.medicinstudent.nu) och tror att våra besökare kan ha intresse av att känna till den andra sidan.
Vore du intresserad av en ömsesidig länkning, d.v.s. att jag lägger till en länk till din blogg i min länksamling samtidigt som du lägger till en länk till http://bli.medicinstudent.nu?
Förstår hur Du kände det! Kommer Du ihåg när jag ringde till Grekland utan att kunna grekiska? Hade med hjälp av lexikon lärt mig en mening så jag skulle kunna fråga efter en person. Tyvärr var personen inte hemma så efter att ha lyssnat på greken som svarade sa jag bara ett pinsamt pip som skulle föreställa adjö! Du fick ju i alla fall uträttat vad Du skulle!
Puss!
mamma: fast skillnaden här är förstås att jag faktiskt kan prata engelska... :)
But of course!
Skicka en kommentar