Jag tror på människan, för att citera min barndomsidol. Sedan strax efter konfirmationen har jag trott på människans inneboende godhet, att mänskligheten i sig är gott. Kärlek = mänsklighet = gott.
Men inte längre. Jag har helt tappat min tro på att människan är god i grunden. Våldtäkter, ensamhet, mord, misshandel, beroende, egoism, girighet. Jag har inget att tro på längre.
Inte för att jag känner att jag måste ha något att tro på, egentligen. Jag är mest tagen av att jag har tappat det jag trodde på. Och att det finns så oerhört mycket jävligt.
Behöver jag säga att jag den här veckan haft rättsmedicin, beroendeföreläsningar och etik kring eutanasi?
Allt går i svart. Förutom det vackra halsbandet jag fick av J idag för att jag skulle bli lite gladare, både i honom och i mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kan man få se en bild på halsbandet? Du har en omtänksam man!
Uh, vi lider av samma syndrom just nu då. Tänker också på det där jättemycket, de (kluvna) känslor jag har inför mänskligheten. (Ett sånt idiotiskt djur.)
tette: Bild kommer! Och, ja, jag har en omtänksam man. Ibland. Och ibland är han bara en helt vanlig tölp. ;)
Mårr: Och jag känner mig så oförberedd på det, att jag ser allt i svart! Hoppas att det är en fas! :)
Jag pendlar (inte bara sthlm-uppsala). Ena stunden älskar jag små söta tanter och farbröder hysteriskt och tycker människor är ljuvliga, nästa stund ser jag på rapport om våld, blod och religionskrig eller hör gnälliga svenskar gnälla om kränkthet och orättvisa och då hatar jag.
Slitsamt :(
mårr: Det ÄR slitsamt, jag håller med. Fast jag pendlar inte så mycket, har mer sakta men säkert närmat mig hatet... ;)
auwh. jag har också tappat tron på människan.
Skicka en kommentar