Dag 09 - Min tro

En gång hade jag så bra formuleringar på vad min tro var. Jag skrev uppsatser i högstadiet och på gymnasiet om tro som gav mig fina betyg i svenska och religion. Jag hade en djupt intellektuell övertygelse på vad tro är. Och jag trodde verkligen, ett tag. När jag konfirmerade mig var jag helt övertygad om Gud och Jesus och hela faderutten.

Strax därefter fick jag insikt om varför jag aldrig kommer att vara aktivt kristen (i bemärkelsen aktiv inom någon kyrka). Skillnaden på mig och de andra i Kyrkans Unga var att jag trodde på Gud, de andra älskade Gud. Jag har aldrig någonsin fått något känslopåslag i samband med det jag definierade som tro. Den andra skillnaden var att det jag uppfattade som kristet (vara i första hand nära sina medmänniskor och hjälpa dem) inte alls delades av mina kristna vänner. För dem handlade gudstro i första hand om dyrkan och att Gud skulle hjälpa just dem.

Inget för mig. Hej då, Kyrkans Unga. Hej då, Gud och Jesus. Jag tror på kärleken till mina medmänniskor.

Missförstå mig inte, jag vet att alla inte är så. Jag har träffat många fantastiska kristna människor, inte minst min mamma och mina svärföräldrar. Jag uppfattar det som att de går till kyrkan för att där få styrkan att utföra kristna gärningar. Känner inga som gör så mycket för gamla och ensamma som de tre. I trons namn görs många fantastiska saker. Faktiskt.

Tro för mig idag är att erkänna för mig själv att det finns värden i livet som inte är faktiska. Tro är att få lite hjälp med att orka hjälpa andra människor. Tro är ett sätt för många människor att samlas.

Möjligen är det viktigaste jag tror på inte Gud eller kärleken mellan människor utan den tro jag hittade för inte så många år sedan. Tron på mig själv.