Dag 11 - Mina syskon

Jag har ett syskon - lillebror. Min lillebror är blott femton månader yngre än jag. Pappa säger att han alltid ville ha sex barn, och att mamma var med på det, men efter lillebror tog det ändå slut. Har viss förståelse, redan, för att man stannar efter två barn.

Nåväl, lillebror. Han har i 18 år drivit mig till vansinne. Jag har varit så fruktansvärt arg på honom när vi var tonåringar (och innan dess också) att jag minns hur det svarta vansinnet drabbade mig och slog ut allt annat. Kanske var det bra,  att jag blev så rädd för mitt eget ursinne när jag var tonåring och slogs mot en som (tyvärr) var starkare än jag. Annars hade jag kanske varit en annan person nu.

Efter att jag flyttade från hemstaden, och lillebror senare också gjorde det, driver han mig sällan till vansinne. Möjligen om vi ska passa en tid tillsammans. Inte min brors starka sida. Nej, istället har han faktiskt, på riktigt, blivit en av mina bästa vänner. Vi bor inte i samma stad, men vi pratar med varann flera gånger per vecka, och min dotter älskar honom innerligt.

Dessutom är jag stolt över min lillebror. Han är musiker och klarar sig rätt bra i en av de värsta brancherna som finns. Han är kreativ och plikttrogen, inte en helt vanlig kombination. Ibland fattar jag inte hur han orkar hålla i, men det gör han, och det verkar löna sig.

Ett av de starkaste skälen till att jag vill ha fler än ett barn är min och lillebrors relation som vuxna. En sådan relation önskar jag mina barn.