Dag 07 – Min bästa vän

Det här börjar bli löjligt. Har inte alla inlägg hittills handlat om hur mycket jag älskar min man? För, min bästa vän är J, självklart. Finns ingen annan som kommer i närheten.

Men, jag tycker själv att jag börjar bli tröttsam. Jag älskar J. Enough.

Jag har ingen bästis. Tänkte alldeles nu att det har jag aldrig haft heller. Det är nog inte helt sant, för Jossan var min bästa vän på högstadiet. Oj, vad många gånger jag suttit i hennes fåtölj och pratat om, mest, killarna i skolan. Vi pratade nog lite om andra saker också, har något svagt minne om att vi var väldigt djupa av oss.

Sedan dess har jag inte haft EN bästa vän, och det har jag inte nu heller. Jag har flera gånger varit del av en liten grupp nära vänner, men där inte en särskild har varit min bästa vän. Av alla personer jag tänker på nu bor jag inte längre i samma stad som en enda, vilket är tråkigt. Hade gärna bott närmre N och hela hennes stora familj, tex.

Jag har många gånger varit nära vän med killar och män. Eller, så har jag trott. För nästan alla gånger har det visat sig att vänskapen var från ett håll, från andra hållet kom det förälskelse. Det gör mig lite sorgsen, speciellt som det gör att jag gått miste om flera underbara män i mitt liv. Det gör också att jag nu drar mig för att komma en annan man än J nära.

Jag ser på Våra vänners liv och kan verkligen längta efter en sådan vänskap som de har. Tänk om jag hade kvar några av mina gamla godingar som träffades regelbundet för middag. Jag har haft det så, men det försvann ungefär samtidigt som det kom jobb, respektive och barn in i bilden.

Missförstå mig inte nu. Jag har många fina vänner, och det råder ingen brist på människor att äta middag eller ta ett glas med. Men bästisar har jag inte längre.