Är en vecka med hemsjukvården nu. Det berör mig på ett nytt sätt. Jag har redan varit med tillräckligt många gånger när patienter får besked om att deras sjukdom inte går att behandla för att ha utvecklat någon slags hård hud. Självklart blir jag tagen av människor i sorg, men när jag har mina sjukhuskläder att gömma mig i är jag först och främst läkare (läkarstudent), inte Fru K. Och det är bra, jag kan då göra så bra för patienter och anhöriga som möjligt, utan att gå in i mina egna känslor och beteenden.
Idag var det annorlunda. Med hemsjukvården möter man patienten i sitt hem, omgiven av sina anhöriga. När jag ser ett cancerbesked väl sjunka in tänker jag inte som en läkare, utan som en blivande dödssjuk eller anhörig till en sådan.
Kan inte ens föreställa mig hur det är att få reda på att ens partner sedan 50 år tillbaka aldrig mer kommer att bli frisk utan tvärtom tyna bort i smärta och illamående.
Utan J är jag inte halv, utan inget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du kan aldrig bli inget - Du är ju en sådan fantastisk person i Dig själv!
Puss
Har aldrig kommenterat tidigare, men brukar läsa din blogg. Gillar sättet du skriver på. Jag läser också till läkare och har jobbat lite extra inom hemsjukvården, håller med dig om att det är svårare än på ett sjukhus. Det är svårt att påminnas om att vi alla är blivande dödssjuka, men det går ju inte göra så mycket mer än att njuta av livet för stunden... Lycka till med studierna!
tette: Tack för det! Fast det var ju inte så jag menade, såklart, men det förstod du säkert.
malin: Vad trevligt att du ger dig till känna, det är roligt för mig! Och tack! :)
Skicka en kommentar