Allhelgona

Som traditionen bjuder var det igår dags för min och J:s årliga allhelgonamiddag för våra familjer. Så otroligt mycket lättare det är att ha middag för 15 pers i en lägenhet på 111 kvm med diskmaskin än i en lägenhet på 55 kvm med litet kök utan diskmaskin! En till ugn hade inte skadat, men man kan inte få allt här i världen. 

Alla kom med så mycket saker, dessutom! Mamma och pappa kom med en extrasäng till arbetsrummet och med hur mycket andra grejer, mat och vackra blommor som helst. Frysen är nu i det närmaste knökfull med äppelmos, älgfärs och sej. Svärmor och svärfar hade med sig ett litet vackert sidobord, äppelmust, lingonsylt och ett babyskydd. Äldsta svågern hade med sig tre kassar med babykläder och en barnsäng. Dyre brodern hade med sig ett riktigt ställ till vårt elpiano, som sedan mamma erbjöd sig att ge oss i för tidig julklapp. Nu är vår lägenhet i det närmaste komplett med saker, och det är dessutom extrainrett för tillfället med många vackra blommor. Jag har det bra. Jäkligt bra.

Så till det viktigaste, menyn! 

Eftersom alla har långt att åka brukar vi vänta in alla med att servera snittar som förrätt. I år var det västerbottensnurror, tunnbrödsgrissini, crostini med tapenade, crostini med Boursin-ost och salta kex med brie och rooibos-persikomarmelad. Jag fattar inte grejen med västerbottensnurror, men varje år gör jag fler än förra året och tänker att de nog ska räcka väl. Ändå är fatet alltid tomt. Mysko, för det är verkligen små torra saker...

Till huvudrätt hade vi helstekt fläskfilé, potatisgratäng, rödvinssås och sallad. Det var verkligen gott, jag tyckte också det, men jag är samtidigt lite besviken. Det är inte roligt att satsa på så säkra kort, det måste vara lite mer sport. Egentligen var planen oxrullader med ansjovisfyllning, men eftersom jag inte orkat provlaga dem vågade jag inte satsa på det. Frågan är väl också om det nu är slut på mina högtravande försök att laga flashigt, orkade jag inte i år är det väl rätt tveksamt att jag ska orka nästa år, med nyligen påbörjad AT och bebis...

Efterrätten blev perfekt, en lagom lös crème brûlé med perfekt knäckigt täcke serverad med havtorn- och hallonsylt, garnerad med physalis. 

Och sedan självklart, i våra familjer, massor med kaffe, choklad och chips! 

Under tiden jag har skrivit det här inlägget har solen gått upp och jag tittar ut över en frostbiten skogsdunge. Sverige är vackert. Och jag är så lyckligt lottad.