Alla vet att kvinnor och män tjänar olika mycket för samma jobb. Så är det, och det måste ändras. Så långt håller de flesta med. Jag tror också att vi kvinnor är ganska överens om att vi måste dels själva förhandla oss till bra löner och dels stötta varandra till att göra just det. Men! Vad kan de göra som inte är kvinnor (dvs i huvudsak män) för att man ska få lika lön för lika arbete?
Jag tänker mig att en, relativt enkel, sak både män och kvinnor kan göra är att skapa ett öppet klimat kring löner med sina kollegor. I klartext: berätta för sina arbetskollegor vilken lön man har. Att jag som kvinnlig AT-läkare vet vad min manliga kollega, med precis samma förutsättningar som jag, tjänar ger mig ett oerhört gott förhandlingsläge. Mycket simpelt.
Men inte! I diskussion med olika män, i olika sammanhang kommer jag allt som oftast fram till att män inte alls tänker så. "Min lön är min ensak och den har jag förhandlat mig till på enbart mina goda egenskaper som den arbetande person jag är". Ett vanligt argument från annars intelligenta män med åtminstone en fot i verkligheten är att det enbart är jag som kvinna som måste "stå på mig" för att få den lön jag förtjänar.
Varför kämpar inte män för att få den lön de förtjänar? Hur kan män tycka att det är okej att få mer pengar enbart på grund av sitt kön? Ligger det inte i allas intresse att alla, oavsett om du är kvinna eller man, får lön för det arbete du utför, inget annat?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jättebra inlägg Karin. Smart att belysa hur alla utgjuter sig över det orättvisa i sämre lön baserat på kön, men att ingen (man) personligen kan konfronteras med tanken på att just hans lön de facto har ett penistillägg.
Jag tror att oviljan att prata lön ligger i det faktum att det traditionellt anses vara fullt att prata inkomst, enligt gammal Jante-lag-tradition (Om du öppet talar om vad du har i lön och den är högre än den du pratar med framstår det som skryt, typ).
Jag håller fullständigt med om att kunskap om vad ens medarbetare är av högsta vikt, tex vid en löneförhandling. Och trots att jag delvis är en förespråkare för individuell lönesättning, går det tyvärr inte att komma ifrån att individuell lönesättning bidrar till att folk ogärna pratar om vad de har i lön (eftersom de då går emot Jante-lagen, osv..), vilket faktiskt leder till diskriminering.
Personligen har jag faktiskt gått från att oblygt berätta vad jag har i lön till att smått begränsa mig (eller iaf tänka efter i vilket sammanhang jag befinner mig i), till att mer sällan öppet disskutera inkomst Främst för den bedömning som folk faktiskt gör av en, beroende på vad man tjänar i månaden. Fast det är dock mer i situationer utanför jobbet. På arbetsplatsen har jag inga problem (och ser ej hellre nån orsak till varför jag borde ha det) , med att låta min arbetskamrater få veta vad jag tjänar. Tyvärr så tänker väl kanske inte alla så, utan lever kvar under Jante-lagens regler, vilket leder till ytterligare svårigheter för kvinnors och mäns löner att närma sig varandra (som om det inte vore svårt nog redan).
En intressant kulturell aspekt av huruvida det är fint eller fult att disskutera lön fick jag erfara när jag för några år sedan var i USA och upptäckte att det inte alls anses vara fult att varken berätta hur mycket man tjänar, eller för den delen fråga någon om dess inkomst. Föga förvånande förvisso eftersom jantelagen är ett typiskt svenskt fenomen.
Jag känner att jag skulle kunna utveckla detta, dock är klockan för mycket och jag borde lagt mig för länge sen. Så jag klipper här. Grymt bra inlägg iaf. Me like! :)
(Sen ska jag inte sticka under stol med att det inte vore fel med en lön som var oproportionerligt hög jämfört med utfört arbete ;P . Dock skulle det kännas smått obekvämt om det var på beskostnad av andra.)
Idag fick min sambo ett jobb i offentlig sektor till ockerlön. Jag är rasande. Min sambo blev anställd av en kvinnlig chef som så tydligt är en "produkt av systemet" och inte fattar hur dålig lön det var. Varför skall lärare ha mindre betalt än civilingenjörer?
Jag kämpar för min sambos lön för att själv kunna vara (eventuellt i framtiden;) pappaledig utan att för den skull bli drabbad av ett större avbräck i sammanlagd ekonomi än om om hon är mammaledig. Denna slags (anti?)-patriarkaliska egoism hoppas jag fler män vill dela med mig.
Nu måste jag sluta för min sambo håller på med obetalt hemarbete medan jag sitter här och ondgör mig.
Skicka en kommentar