BVC

BVC är roligt. Jätteroligt. Nästan jämt. Det som är roligt är att det faktiskt är friska och glada människor, till skillnad från det vanliga jämrandet. Jämmer från patienter och jämmer från personal. Besöken på BVC livar upp dagen, och skulle helt klart kunna vara en anledning till att faktiskt välja primärvården som arbetsplats i framtiden. Om inte primärvårdsläkare var så jäkla bittra, förstås.

Det som inte är roligt med BVC är föräldrarna. Inte alla, inte alls, men vissa. En mamma, som när hennes 10 månaders bebis inte vill ta av sig kläderna inför läkarundersökningen försöker prata sin bebis till rätta och, när det inte lyckas (!), börjar ta av sig kläderna själv för att visa barnet. En pappa, som när hans 2-åring river hela väntrummet lugnt sitter kvar och tittar och sedan går därifrån med trasiga leksaker över hela BVC.

Barn behöver vägledning. Så är det. För att barn ska kunna lära sig vad som är rätt och fel, och hur man tar reda på det, behöver de hjälp av sina föräldrar. En förälder har inte bara som uppgift att skydda och föda sitt barn, en förälder måste också kunna uppfostra och undervisa sina barn. Hur ska de annars kunna fungera i vårt samhälle? Hur ska annars vårt samhälle kunna fungera?

Jag vet, jag vet, jag ska hålla käft eftersom jag inte har några egna barn. Men kanske är det nu, innan jag har det som jag ska formulera sånt här i skrift. En skrift som gör att när jag sedan själv har barn kanske, kanske, kan komma ihåg min viktiga uppgift som förälder.